Lars Viktor Mathias von Schantz, 17 juni 1937 - 11 april 2013

Det är nu precis ett år sedan pappa ringde och berättade att han hade långt framskriden lungcancer med metastaser. Han berättade det helt odramatiskt, ungefär som man berättar att bilen är på verkstad och han hann med flera galghumoristiska skämt under vårt samtal. Läkarna gav honom mellan ett halvt och ett år. Han dog den 11 april strax efter lunch, han dog under den halvtimme jag lämnade sjukhuset för att checka ut från hotellet.

Både stoicismen och humorn var typiska för pappa. Redan när han just hade passerat 50 pratade han som om han hade levt sitt liv och om det fanns något som var heligt för pappas skarpa och lågmälda humor har jag i varje fall aldrig upptäckt vad det skulle vara.

Den humorn har tack och lov gått i arv och den dyker upp både här och var i familjen. Min bror Anders kan till och med överträffa sin far i halsbrytande på gränsen till stötande humor. Det konstiga med sådan humor är att den lindrar både sorg och svartmod bättre än några medlidsamt rynkade pannor och vänliga ord. Vet inte om det är så generellt, men det är definitivt så i vår familj.

Något annat som mer allmänt anses trösta och lindra är musik. Vi barn växte upp till pappas pianospelande. Timme på timme av Bach, Schubert och Chopin. Jag dansade till hans spelande, vi somnade till det - vår barndom hade helt enkelt ett klassiskt ledmotiv.

Några av mina finaste minnen från vår barndom är när pappa och jag lyssnade tillsammans och han berättade om musiken. Händels Messias, Dvoraks nya värld är för alltid präglade av pappas recensioner och berättelser.

Konserter gick pappa sällan på för han blev ofta så berörd av musiken att han började gråta och det tyckte han var pinsamt. Även det har gått i arv, men jag är mer skamlös till både läggning och generation än min far och tar bara med mig näsdukar till konserterna.

När det gäller musicerandet verkar det ha hoppat över en generation. Min bror Anders tog sig an pianolektionerna bittert och motvilligt och slutade så fort det var möjligt. Jag spelade och spelar, men snarare pliktskyldigt än passionerat. Pappa uttryckte aldrig någon besvikelse över det här. Men när jag som tonåring en gång i förbifarten sa att det vore roligt att prova på att spela gitarr fick jag en spritt ny sådan redan följande dag. Det trots att vi på den tiden hade högst ansträngd ekonomi.

Den första tiden efter beskedet var sorgen blandad med en hel del ilska. Kunde pappa inte ha slutat röka? Att vi har dåliga lungor i familjen kom ju inte som någon nyhet. Pappas lillasyster dog tre år gammal i lunginflammation, farbror Henrik i lungcancer och jag fick lunginflammation och tuberkulos när jag var sexton. Efter dagarna på sjukhuset med pappas plågade andning och grannarna med amputerade ben och syrgastuber får jag nästan hålla i mig för att inte uppmana rökare jag ser att sluta.

Trots de ljusa minnen jag beskrivit från min barndom var det alls inget självklart att jag skulle sörja pappa som jag gör. Pappa var en man med ojämnt, explosivt temperament och dåliga nerver - inga goda egenskaper för en småbarnsfar. Han blev dessutom pappa alldeles för tidigt och hade själv haft en sträng och kärleksfattig uppväxt. Lägger man till det att pappors roll på den tiden ofta var att skipa rätt och utmäta straff. ... 

Pappa beskrev sig själv som en man med dåligt självförtroende och stor osäkerhet. Det här var inget han utstrålade, men pappa var mycket självkritisk och förberedde sig minutiöst för allt han åtog sig. Vare sig det handlade om föreläsningar, spelningar eller tal. Mamma som är det omhuldade, enda barnet till snälla ömsinta föräldrar var här pappas exakta motpol. Visst ställde den här skillnaden i uppväxt till problem, men den ledde också till att pappa under åren tinade upp och fick en annan syn på både sig själv och på andra. Det här pratade han ibland om. Han sa att mamma hade lärt honom om kärlek och om föräldraskap. 

Det var inte bara mot sig själv pappa var kritisk. Han var  över lag njugg med beröm och generös med kritik. Det här låter kanske inte som något positivt men just det hör nog till det jag saknar mest hos pappa. Även tämligen milt beröm från honom smällde högt och hans kritik var ovärderlig. Världen är full av människor som är villiga att stryka medhårs. Det är betydligt svårare att hitta någon som berättar när man burit sig åt som ett arsel eller skrivit smörja. En sådan man var min far och i många år skickade jag aldrig vidare någon artikel utan att den först passerat under hans örnblick. 

Kärlek kan vara att berätta för någon hur fantastisk han eller hon är. Vare sig det stämmer eller inte. Men sådan kärlek hjälper en inte att växa, inte heller att se klarare eller att sikta högre. 

Pappa var en mångfacetterad och komplex man, men han hade ett drag som verkligen definierade honom och det var hans starka ansvarskänsla. Den manifesterade sig på flera olika sätt. Ett uppenbart sådant var hans hjälpsamhet. Pappa skulle aldrig ha passerat någon nödställd utan att erbjuda hjälp, aldrig ha sagt eller tänkt att det där är inte mitt bord. Såg han att det var något han kunde göra för att underlätta eller hjälpa gjorde han det. En annan aspekt av ansvarskänslan var pappas plikttrogenhet. Han hade en bredare syn på vad som var hans plikt som son, bror, make, pappa, lärare än de flesta och han försummade aldrig sina plikter.

Min man Åke sa att det känns mindre tryggt utan pappa. Det är sant. Det gör det. Det har också med pappas ansvarskänsla att skaffa. När vi träffades, vare sig det var i Finland eller på Cypern tog pappa alltid ett övergripande ansvar för att allt fungerade och för att alla hade det bra. Han utstrålade också just det här ansvaret, den här övertygelsen att just han kan och skall se till att allt ordnar sig.

Den sista och den vackraste manifestationen av pappas ansvarskänsla var att han var en världsförbättrare. När vi var små var det hans kamp mot naturens godtycke vi märkte tydligast. Närmare bestämt hans kamp mot alla felplacerade stenar på vårt sommarställe. Arbetet inbegrep i allmänhet flera järnspett, rep, och varje familjemedlem - oberoende av inklination och storlek. De gånger de malplacerade stenarna fanns i havet stod pappa spritt naken ute i vattnet och röt order till oss som om det var vår överlevnad som stod på spel.

Det vi inte förstod som barn men som vi har insett efteråt är hur djupt engagerad pappa var i sina elever och i verksamheten på de skolor där han undervisade. I Kristinestad, i Grankulla, i Vasa först i yrkesskolan och sedan i Aftonläroverket.

Under de år de bodde på Cypern engagerade både pappa och mamma sig djupt i den politiska konflikten och även i enskilda människoöden på ön. De intervjuade Denktash och pappa skrev artikel på artikel där han beskrev och försvarade det turkicypriotiska perspektivet. Engagemanget tog sig också formen av stipendier, donationer och lån, både på Cypern och i Finland.

Även på Hemmet, det ålderdomshem i Åbo där han tillbringade sina sista två år ägnade pappa sig oupphörligen åt förbättringsarbete. Det handlade både om sådant han gjorde konkret som hans pianospelande vid dödsfall, högtider och som förströelse och om förslag och idéer på hur man kunde förbättra trivseln och måendet. Han ägnade betydligt mer tid åt att diskutera vad som kunde göras bättre på hemmet än åt att prata om sitt eget mående.

Pappa hade både mörka och ljusa sidor och han var inte alltid en lätt make och pappa att leva med - men han var något så sällsynt och så dyrbart som en riktigt god och generös människa. En man som tog ett personligt ansvar för att göra den här världen till en bättre plats - lika mycket för andra som för sin egen familj. Därigenom är han en förebild för alla som kände honom och en man jag är stolt att ha fått kalla min far.

Upprörda röster om lärarlegitimationen

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens?  Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.


... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning.  SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.

Vad är det egentligen som har hänt med språken i Sverige?

I förrgår kväll publicerades min, Gerhard Austrups och Karl-Heinz Schneiders artikel: ”Mycket att förlora när tyska språket väljs bort” på SVD Brännpunkt. Den har fått ett förbluffande varmt mottagande. Både i går och idag var den mest läst och mest delad på SVD Opinion.
Den gav också upphov till många diskussioner och kommentarer både på FB och Twitter. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom attityden till språk utöver engelska är så ljummen i Sverige trodde jag att vi skulle mötas av en och annan avmätt vänlig nick, några avslagna protester och ”the rest is silence”. Debatten om språk på DN-kultur blev ju varken särskilt livlig eller uppmärksammad. Inte ens det här med införandet av kinesiska i grundskolan har satt igång någon diskussion. Är det för att vi pratar öppet om den starka USA-orienteringen i Sverige? Är det Europa och kultur-vinklingen? Eller vågar man rent av hoppas att insikten att något måste göras för att vända den negativa språktrenden börjar sjunka in?

Sverige har varit ett land med en rörlig och språkkunnig befolkning. och det för alls inte länge sedan.Tyska och franska var de största språken, men många lärde sig även språk som ryska, italienska och spanska. Ännu i början av nittiotalet hade jag stora grupper i nybörjarfranska på Komvux i Uppsala.  Fulla klasser med vuxna som kom efter sin arbetstid för att lära sig ett nytt språk. Hugo Lagercrantz brukar påpeka att det är nästintill omöjligt att lära sig språk i vuxen ålder och att språkstudier måste påbörjas tidigt. Det är inte alls min erfarenhet. Mina vuxna elever lärde sig på en termin lika mycket franska som de flesta högstadielever lär sig under hela högstadietiden. Uttalet kräver litet mer möda i vuxen ålder, men viljan och arbetsinsatsen är de viktigaste pusselbitarna om man ska lära sig ett nytt språk. Hur många nya? Det finns inga kända gränser. Ju fler språk man kan desto lättare kommer nästa och desto bättre blir man på de föregående.

Så kom nittiotalets språkreformer. Nu skulle vi hörsamma EU:målet att alla medborgare ska kunna minst två EU-språk utöver det egna. Men eftersom man - för att använda Jan Björklunds formulering tyckte att ”Språk är viktigt, men svårt och tungt” ökade man timantalet kraftigt medan målen hölls oförändrade. Men inte ens med ökat timantal och låga krav ansåg man att alla skulle klara studierna. Därför skapade man en nödutgång. Den elev som tyckte att språket var för ”svårt och tungt” kunde välja bort det till förmån för mer svenska och eller engelska. I praktiken innebar det här att moderna språk blev ett frivilligt ämne - det enda i grundskolan. Den som hoppade av språken fick inte bara en minskad läxbörda utan även möjlighet att göra läxor på lektionstid. Inte nog med det - språken ställdes dessutom mot två kärnämnen.

 Den snabbaste konsekvensen av den här reformen och av den samtidiga gymnasiereformen var att språken praktiskt taget försvann på gymnasiet. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet i Uppsala  - en gymnasieskola med cirka 1500 elever - hade vi en steg 3 grupp i franska, en i tyska och en i spanska totalt på skolan. Jag hade 80 poäng franska och 80 poäng engelska i min utbildning - två år ren ämnesutbildning i franska, men aldrig en kurs i franska på gymnasiet.

Enligt dagens DN besitter endast 24 % av fransklärarna tillräckliga ämneskunskaper för sin undervisning. Ack ja,  och vi som har tillräckliga ämneskunskaper har ingen undervisning.

På högstadiet då? Där blev nödutgången snabbt det populäraste språkvalet och de få elever som stannade i språkgrupperna förväntade sig litet läxor, mycket lattjo-lajbans och höga betyg - i övrigt varför stanna? Spanska blev samtidigt det största språkvalet - men spanskeleverna samtidigt de minst motiverade språkeleverna på de flesta skolor.

Så hur svåra och tunga är dessa språkstudier som så få svenskar tycker är viktiga?
De flesta ämnen kan göras svåra och tunga om man anstränger sig, språk varken mer eller mindre än andra ämnen.  Som i alla ämnen är det alltså viktigt med kunniga, duktiga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
Efter ökningen av timantalet hör moderna språk tvärtom till de lättare skolämnena i grundskolan. Massor av undervisningstid och lågt ställda mål - varje elev över särskolenivå kan klara sitt tredje språk med tämligen anspråkslösa insatser om undervisningen och förutsättningarna håller måttet. Många under särskolenivå också - men där kan det krävas litet läxläsning. Det är heller inte svårare att lära sig tyska än att lära sig engelska - snarare lättare - och om det språket är det ingen som säger att det är ”svårt och tungt”

Det här med att sprida språkkunskaperna till de bredare folklagren - det blev ett fiasko. Det man bäst lyckades sprida var förvissningen att språkkunskaper är onödiga. Men reformen skadade även den grupp som tidigare läste språk. Som läste fler än tre språk och som lärde sig dem ordentligt.

Min familj är en språkfamilj. Jag har tidigare deklarerat att jag själv talar fem språk - svenska, finska, engelska, franska och tyska.  Men det gör även min mamma. Hon har dessutom roat sig med att lära sig turkiska och latin på äldre dar. Min far nöjde sig också med fem, min bror med fyra. Min man talar svenska, engelska, franska och tyska.
   ... Så hur går det för barn i en språkfamilj om språkfamiljen bor i Sverige? Svaret är att fram till nittiotalet gick det alldeles utmärkt. Vår äldsta dotter som är född -87 började med franska i sjuan, tyska i åttan och hon kunde fortsätta med båda språken gymnasietiden igenom. Ville hon lära sig ytterligare ett fanns det gott om språkkurser på Komvux.
Sonen som är en -89 gick i skola i tre olika kommuner. Uppsala, Sollentuna och Söderköping. Han började med tyska i sjuan, ville därefter lära sig även franska. Men varken på högstadiet eller på gymnasiet fanns någon sådan möjlighet. I samma läge är i dag vår yngsta. Hon har ingen möjlighet att lära sig mer än tre språk i skolan. Och på Komvux? Där finns det knappt några moderna språk kvar.

I och med nittiotalets språkreformer lyckades man med konststycket att nedmontera den språkundervisning och språkkunskap som fanns i landet, sänka studietempot i hela grundskolan, ge svenska folket uppfattningen att det är onödigt att lära sig fler språk än engelska samtidigt som man fullkomligt misslyckades med det utsatta målet - att göra fler svenskar trespråkiga. När man ändå var i farten passade man på att ge elever friheten att välja fritid framför kunskap, stundens lättja framför framtidens möjligheter - detta samtidigt som de som ville lära sig fler än tre språk blev berövade den valmöjligheten - ett val som skulle ha gagnat både dem själva och hela samhället.

Ja det är svårt att räkna ut hur man kunde ha konstruerat en sämre reform. Och det enda som väntar på horisonten är kinesiska i grundskolan? Arbetsro för oss språklärare? Nej tack.

Språklärarnas riksförbund

Peter Wolodarski trampar runt i skoldebatten

DN:s nye chefredaktör, Peter Wolodarski, har skrivit mycket om skolan på sistone. Först en artikel där han ondgör sig över legitimationskravet och förespråkar ett lönelyft på 10 000 för alla lärare. Nu senast en söndagskrönika där han talar sig varm för kontinuitet och stabilitet och lyfter just brist på reformer som orsaken till den finska skolframgången.

Det är välkommet att skolan diskuteras i media, det är även välkommet att fler än Johannes Åman skriver i det här ämnet på DN:s ledarsidor. Men jag är hjärtligt trött på alla självutnämnda skolexperter som uttalar sig tvärsäkert på tvivelaktigt underlag. Tyvärr sällar sig Wolodarski till den redan alltför stora skaran. Han har rätt på några punkter. Men fel på ännu flera.

Om vi först tar invändningarna mot legitimationskravet. Enligt Wolodarski ägnar sig Jan Björklund åt att jaga bort skickliga och kunniga obehöriga från skolan, samtidigt som man ersätter dem med 0,1:are (sådana som kommit in på lärarhögskolan med 0,1 på högskoleprovet). Här visar Wolodarski att han inte vet mycket om hur det har fungerat i den svenska skolan.

Länge har det på många håll kvittat lika om den som söker ett lärarjobb har examen eller inte. Eftersom obehöriga är billigare att anställa än lärare har brist på examen till och med ibland varit ett plus i CV:t. I synnerhet har det varit så på friskolor, men även kommunalanställda rektorer har anställt obehöriga för att få budgeten att gå ihop. För rektor har det här varit riskfritt. Obehöriga sätter gärna glädjebetyg - hellre fria än fälla om man inte vet vad man sysslar med - så statistiken är inget problem. Vad eleverna verkligen har lärt sig är ju inget vi bekymrar oss om att ta reda på i Sverige, så blir undervisningen bristfällig och kunskapsresultaten skrala ställs ingen rektor till svars för saken.
Föräldrar och elever vet i regel inte om en enskild lärare är behörig eller inte så de klagar heller inte. Obehöriga vikarier ställer sällan krav, klagar ännu mer sällan, tar vilka ämneskombinationer som helst och kan dessutom sägas upp över sommaren. De är med andra ord mången rektors drömanställda.

Det är alltså det här systemet Wolodarski vill se oss ha kvar? Ett system där det inte finns någon lägsta-ribba för vad en lärare behöver kunna eller känna till för att inta en kateder? Ett system där en bra skolanställd är en billig, flexibel och saligt okunnig vuxen-i-skolan och inte alls en lärare? Ett system där det framstår som ett stölleprov att skaffa sig lärarexamen? Ett system där eleven är rättslös?
 ... I en skola där behörighet och examen varit av så liten betydelse, är det konstigt att det är ett lågt söktryck till lärarutbildningen?

 Visst finns det enstaka obehöriga med både djupa ämneskunskaper och god förmåga att entusiasmera, leda och undervisa, men det är inget argument mot legitimationskravet. Det är ett argument för att det borde göras lättare att validera kunskaper man redan besitter så att ingen behöver utbilda sig i onödan. Men en lärarexamen är ingen meningslös pappersprodukt. Läraryrket är komplext och kräver många typer av kunskap. Ämneskunskap är en länge underskattad del, didaktiskt och pedagogiskt kunnande ytterligare en pusselbit, kunskap om åldersgruppens utveckling och psykologi en till, kunskap om bemötande, samtalsmetodik, gruppens dynamik en fjärde, kunskap om bedömning och betygssättning en femte, kunskap om lagar, förordningar och övriga styrdokument en sjätte. Varken elever eller föräldrar har underlag för att bedöma om en lärare besitter kompetens på alla relevanta områden. Men varje elev har rätten att möta kompetenta kunniga lärare som känner och följer styrdokumenten.

Legitimationskravet är att respektera elevernas rätt till lärare som kan sina ämnen och kan sitt jobb och att respektera elevernas rätt till korrekt bemötande och en rättssäker bedömning. Behörighetskravet är en förutsättning för att det ska vara någon som helst poäng med att utbilda sig till lärare.

Det är svårare att argumentera mot Wolodarskis 10 000 - precis det krav de båda lärarfacken ställde i den förra avtalsrörelsen. Men att ge ett sådant generellt lönelyft nu är litet som att stänga stalldörren när spiltan är tom. Är det 0,1:arna som ska ha 10 000 till? Och varför skulle det göra dem till bra lärare? Sverige har skamligt låga lärarlöner, det är sant. Lönerna behöver höjas, det är också sant. Men lönerna är ett symptom, inte sjukan i sig. Höjda löner kommer varken att skapa kö till lärarhögskolan eller att höja kunskapsresultaten. Ser vi i backspegeln är det dessutom osannolikt att höjningen blir varaktig. De tidigare satsningar på lärarlöner som har gjorts har alla blivit långsiktigt verkningslösa punktinsatser.

Så till senaste söndagskrönikan: ”Den finska framgången bygger på kontinuitet och stabilitet”, skriver Wolodarski. Den slutsats han drar när det gäller den svenska skolan är att reformerna bör upphöra och skolan få ”arbetsro”.

Först vill jag upplysa Wolodarski om att det vi har nu inte är arbetsro och inte heller blir det hur länge vi än har det. Det kanske rådde kontinuitet och stabilitet i de sibiriska fånglägren, men kontinuitet i något dåligt väcker enbart misströstan och vanmakt - inte arbetsro. Utan hopp om förbättring skulle många av oss som idag verkar i den svenska skolan misströsta och ge upp.

För det andra vill jag påpeka att kontinuitet och stabilitet inte är något framgångsrecept. En skola som inte förändras i takt med omvärlden är dömd till stagnation och sjunkande resultat.

I ljuset av det kan man fråga sig hur oföränderlig den finska skolan är? Studentexamen har genomgått många reformer och är idag ett helt annat prov än det jag gjorde 1978.  Även styrdokumenten är ordentligt reformerade och så vitt jag kan bedöma närmast radikala i graden av lokalt självbestämmande. Hela den finska skolan har decentraliserats, men enligt en helt annan modell än den svenska. De tidigare standardproven och skolinspektionen har ersatts med vad man kallar skolutvärderingar. En modell där man kombinerar centralrättade ämnesprov med omfattande enkäter och intervjuer i strävan att skaffa en samlad bild av kunskapsresultat, delaktighet, undervisningens kvalitet, lärarnas och skolans förutsättningar och mycket annat. Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat - inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.


... Jag undrar om Pasi Sahlberg, författaren till boken ”Finnish lessons” har läst Wolodarskis krönika och i så fall vad han tänkte när han gjorde det?

Det Sahlberg anger som den främsta orsaken till den finska framgången är nämligen att man haft likvärdighet som överordnat mål. Så här formulerade han den finska skolans målsättning, en målsättning som varit den samma de senaste 30 åren, när han föreläste på finska ambassaden i Stockholm i höstas: ”We will have a good school in every community for all the children all the time.”

Just det här med likvärdighet framför valfrihet - Sahlberg gjorde klart att man måste välja - var den faktor Sahlgren uppehöll sig vid mest. Han påpekade att metoden att konkurrensutsätta skolan för höjda resultat inte har lyckats någonstans. Han påpekade också att denna ”Global Education Reform Movement” har varit populär och att man använt samma recept på många håll. Så här lyder ingredienserna: 
1. Tävling - tanken att vi kan höja kvaliteten genom att låta skolor tävla med varandra.
2. Likriktning av undervisningen - samma metoder, samma innehåll för alla.
3. Valfrihet - Värnandet av föräldrarnas och elevernas frihet att välja skolor och ämnen.
4. Test-baserad uppföljning. Fler och fler prov för att mästra och kontrollera.

Han konstaterade att den här modellen inte varit framgångsrik någonstans. Ändå är det precis den modell vi reformerat den svenska skolan efter. Skulle det då vara ett klokt drag att stoppa reformeringen just nu? I don’t think so.

Så vad mer än strävan efter likvärdighet ligger bakom den finska framgången?

En viktig faktor Pasi Sahlberg nämnde och som även Skolverkets generaldirektör Anna Ekström brukar lyfta är inställningen till utbildning. I Finland har befolkningen en betydligt mer positiv syn på bildning och även en mindre instrumentell  syn på utbildning än vad man har i Sverige. Den diskussion som förs här om vad som är onödig kunskap och vad som behövs i framtiden, den diskussion som landar i att det är viktigare med entreprenörskap, samarbetsförmåga, social kompetens och ”förmåga att hitta kunskap” än med allmänbildning och grundläggande färdigheter, den diskussionen förekommer inte i Finland. Den allmänna uppfattningen är att skolan är viktig  och bra och att lärarna utför ett viktigt yrke och gör det väl.

En annan viktig faktor är att man i Finland hela tiden har haft en årlig granskning av de viktigaste kunskapsresultaten i form av studentexamen och att man fortlöpande utvärderar både skolan och de reformer man genomför. Det stämmer att man inte har en massa prov och att man tagit bort de standardprov man hade på lägre nivåer, men studentexamen är en effektiv kunskapstermometer som ger ett gott underlag för utvärdering och systematisk uppföljning. De utvärderingar man gör är även de inriktade på undervisningen - man kontrollerar kunskapsresultaten, motivation, undervisning, material och delaktighet systematiskt. Både studentexamen och utvärderingsproven rättas centralt.
 Om vi hade haft ett sådant system i Sverige skulle vi ha haft facit för  nittiotalets misslyckade språkreform, kommunaliseringen, förändringarna i lärarutbildningen och friskolereformen väldigt mycket snabbare. .... Ja kanske inte. När man genomför så många reformer samtidigt som man gjorde i Sverige under nittio-talet - och dessutom väntar några decennier med att utvärdera dem - är det väldigt svårt att vara säker på vad som är orsak och konsekvens. I Finland har man tagit en sak i taget och hela tiden haft instrument för att utvärdera, rutiner för att utvärdera och viljan att göra det. I Sverige där det finns motsatta politiska recept på skolframgång innebär en saklig och förutsättningslös utvärdering att man riskerar att ge oppositionen rätt. Vilken politiker villl ägna sig åt sådant när man sitter vid makten?

Wolodarski lyfter det politiska käbblet som ett stort problem och förespråkar breda lösningar. Här ger jag honom helt och fullt rätt. Men det förtjänar även att påpekas att de två politiska blocken står betydligt närmare varandra idag än för tio år sedan.  Den Björklund Wolodarski kallar ”radioaktiv” har medverkat till att skoldebatten idag handlar om de centrala frågorna och även till att det finns en betydligt mer respektfull skoldialog mellan blocken.

En tredje faktor är att lärararyket behållits fritt och attraktivt. Lärare i Finland har mycket goda förutsättningar att göra ett bra jobb. De kan också välja mellan en lägre arbetsbelastning eller en högre lön genom att de har goda möjligheter till välbetald övertid.  Den här faktorn hör förstås ihop med de två föregående. Lärare har givetvis både bättre status och mer förtroende i ett land där bildning värderas högt än i ett som präglas av akademikerförakt. Man kan inte heller ha ett fritt yrke om inte arbetsinsatsen kan utvärderas. I och med studentexamen och de systematiska utvärderingar som görs i Finland har rektorer i Finland verktyg och underlag för att bedöma hur framgångsrika deras lärare är i sin undervisning.

En fjärde faktor som jag förstås måste nämna, ordförande för Språklärarnas riksförbund som jag är, är flerspråkigheten. Alla finska skolelever lär sig minst tre språk, många fyra, fem eller fler. Tittar man på listan över framgångsrika skolländer är det många flerspråkiga länder som placerar sig högt på listan, inga språkfientliga sådana. Den svenska inställningen att det räcker med engelska är alltså inte bara skadlig för exportindustrin och vår rörlighet på en internationell arbetsmarknad, den är skadlig även för våra samlade kunskapsresultat.

Nej, jag önskar verkligen inte att skolan ska befrias från reformivriga politiker. Det jag önskar mig är däremot att reformerna ska göras i mindre steg och i kontinuerlig dialog med professionen och att varje reform ska utvärderas mot varje mål och varje förväntan. Varför till exempel i hast ta fram en ny läroplan och sedan låta den se ut som den gör ända tills man bestämmer att det här duger inte och i all hast tar fram en ny? De allra flesta ämneslärare hade synpunkter på den förra läroplanen. Vi har precis lika många synpunkter på den nya - kanske fler. Men vem vill höra synpunkterna när det gäller alla ämnen, alla kunskapskrav samtidigt?  Det kloka sättet att förnya en läroplan vore att ha kontinuerliga finjusteringar, en kontinuerlig dialog. Jag önskar mig också att vi lärare ska bli bedömda för hur vi utför vårt huvuduppdrag och återfå inflytande och frihet i utövandet av vår profession.

Men det som måste komma först är ett vettigt  övergripande mål för den svenska skolan - ett mål vi alla kan enas kring, ett stabilt och kontinuerligt mål att ha i blickfånget medan vägarna mot målet ändras, utvärderas och omprövas under resans gång.
 ... Varför skulle vi nöja oss med mindre för våra barn än vad de finska barnen har?


En bra skola i varje område för varje barn i varje stadium.

Kan du ställa dig bakom det målet, Peter Wolodarski? Eller är föräldrarnas valfrihet viktigare?






Media: Befria skolan från reformivriga politiker (DN), Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden (DN) Kontinuitet är föga värt om skolan fungerar illa (SVD),

Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)

”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga!"

, det var det svar LR-ombudet vid bruksgymnasiet i Gimo, Hans Johansson, fick när han bad sitt förbund agera för en återgång till statlig skola. Min kollega och medkämpe lät sig emellertid inte nedslås. Han skrev debattartiklar och pläderade outtröttligt för ett större statligt ansvar. Det gjorde även jag. Det hann bli många debattartiklar i UNT och en i DN som hette ”Kommunförbund i fårakläder”. När händer det här? Min artikel i DN publicerades i mars 1999, för precis 14 år sedan.

Efter den långa kampen för en statlig skola var dagens DN-debatt-artikel: "Staten måste ta ansvar för den svenska skolan" en bitterljuv läsning. Först en skolgranskning som lyfter valfrihetsreformerna och segregationen som det största skolproblemet, ironiskt nog med besök på en skola i just Gimo. Därefter en artikel på DN-debatt där en lång rad omaka debattörer lyfter kommunaliseringen som ett stort misstag. Artikeln verkar vara litet snabbt skriven - eller också handlar det om många kockar - för det finns både upprepningar och dunkla formuleringar.

Men när det gäller vikten av likvärdighet finns det ingen otydlighet - och det gladde mig verkligen.  Det går inte att få en bra skola utan att likvärdigheten är hög. I de internationella mätningar som görs går likvärdighet och höga kunskapsresultat hand i hand i land efter land. Men vad som är ännu viktigare är att vi inte kan få ett bra samhälle utan en likvärdig skola. Om föräldrars bakgrund är den främsta framgångsfaktorn för våra barn har vi inte ett samhälle där alla har samma värde, förutsättningar och utrymme. Om det är den viktigaste framgångsfaktorn har vi dessutom ett samhälle som förslösar sitt humankapital.

Det var Folkpartiet och Jan Björklund som väckte frågan till liv igen. LR följde snart därefter. Idag driver även Vänsterpartiet ett återförstatligande av skolan. Det har gått sex år sedan Jan Björklund uttalade sig för ett återförstatligande. Två år senare, vid landsmötet 2009, blev det officiell folkpartipolitik. Sedan dess har det blåst allt starkare vindar för ett återförstatligande, där dagens DN-artiklar bör uppfattas som minst en kulingvarning av SKL.  Hoppas det blåser starkt nog för att både socialdemokrater och moderater också tar ställning för ett återförstatligande så att det äntligen blir verkstad i den här frågan.

Hur skulle då ett återförstatligande gå till? Man behöver inte rasera det som fungerar. Det som framför allt behövs är att det är staten som håller i resursfördelningen och att det är staten som systematiskt följer upp både kunskapsresultat och elevernas trivsel, trygghet och delaktighet. Centralrättade nationella prov i år 6 och år 9, en centralrättad studentexamen som gör snuttifieringen och uppsjön av nationella prov på gymnasiet överflödig och på det statliga enkäter där man följer upp resten. Allt det här kan man finansiera genom att skrota Skolinspektionen. Eller om man föredrar behålla den i en annan mer positiv och stöttande form.

Media: Viktigast för skolresultat: familjebakgrunden (DN), "Det hjälper inte med mer pengar" (DN), Metta Fjelkner i DN,
Bloggar: Morrica vänder sig mot förhastade slutsatser och tvära kast i DN-granskningen, Plura, 
Lars P Syll skriver om friskolorna och segregationen,  

Men något som inte lyfts i vare sig debattartikeln eller i reportagen är vad kommunaliseringen har kostat lärarna - och med tanke på hur viktiga vi är för skolans kvalitet - eleverna i bristfällig undervisning. Därför lägger jag upp ett ytterligare inlägg. En artikel som jag skrev för sex år sedan (även om vissa avsnitt är betydligt äldre än så). Den handlar framför allt om konsekvenserna av kommunaliseringen för lärarkåren.

Skolförvaltningen, politikerna och Djäkneparksskolan under forskarlupp

I går var jag på  Olga Yttermyrs disputation på Linköpings Universitet. ”Varför blev det (bara) en? En studie av en offentlig marknad i förändring.” heter avhandlingen. Den enda det blev är Djäkneparksskolan (dvs den enda kommunala friskolan i Norrköping) och den offentliga marknaden i förändring är skolområdet i Norrköpings kommun.

Den som väntar sig att lära sig något om kommunala friskolor i allmänhet eller om Djäkneparksskolan i synnerhet behöver inte besvära sig med att läsa avhandlingen. Inte heller den som söker svar på frågan ”Varför blev det (bara) en?” Däremot kan man få insikter om människans natur, om kommunal verksamhet, om enskilda personers inflytande, om effekterna när motstridiga intressen krockar, om de praktiska konsekvenserna av valfrihetsreformerna.

När jag skummade igenom avhandlingen letade jag framför allt efter åsikter, insikter, slutsatser. Men jag letade förgäves, för den här avhandlingen är mycket neutralt hållen. Om Olga Yttermyr har en åsikt om konkurrensen i skolvärlden, om den nya skolmarknad vi har, om förvaltning eller politiker i Norrköpings kommun, håller hon den nogsamt för sig själv. Det här var också något opponenten professor Bengt Jacobsson från Södertörns högskola lyfte som en brist i avhandlingen. Han talade om den svaga intellektuella aggressivitet som kännetecknar svenska forskare och lyfte den här avhandlingen som ett exempel på det. Han formulerade sig så här ”det är väldigt svårt att se vem du (Olga Yttermyr) tycker illa om”. Han önskade också att mer fokus hade lagts vid alla konflikter som skymtar fram i materialet, att studien hade gjorts komparativ - synpunkter som jag tolkar som önskemål om ställningstagande, tuggmotstånd. Resultat, slutsatser var annat Jacobsson efterlyste. ”Tror du att du har påverkat processen i Norrköping?” ”Om man trodde att det här skulle jämna ut konkurrensen trodde man fel.” ”Varför inte jämföra med friskolorna istället?” ”Varför just det här caset?” ”Varför bara ett case?” ”Om det fanns litet folk från kommunen här kunde vi höra vari mättnaden och missnöjet består.”
Kanske beror det på min egen personlighet att jag fann avhandlingen otillfredsställande? På att jag för att låna mina barns ord ”är så damp”? Kanske är orsaken att det här är ett område där jag har starka åsikter och ett digert eget ”empiriskt material”? Vad än orsaken är kändes läsningen av den här avhandlingen litet som att driva runt i en båt utan åror. Man ser en massa saker, ställen man vill åka till, men utan att kunna ta sig dit. Det är rätt frustrerande. För mig blev det också en krock mellan det ljumma accepterandet av konkurrensen, marknadsläget och min egen övertygelse att skolan måste vara likvärdig och att varje elevs rätt till en god och likvärdig skolgång är oändligt mycket viktigare än valfrihet. Det här känns kanske som ett märkligt ställningstagande för en liberal. Men utan en bra och likvärdig skola finns det ingen jämlikhet, ingen valfrihet längre fram. Då blir det bakgrunden och slumpen som styr, snarare än de egna drömmarna och arbetsinsatserna.

Någonstans under läsningens gång blev jag stolt över Norrköping som skolkommun. Stolt över ansvarstagandet, över att man inser och baserar beslut på insikten att alla skolelever i kommunen är kommunens ansvar, vare sig man gillar det rådande läget efter valfrihetsreformerna eller inte. Öppnandet för kommunala friskolor var en sådan åtgärd. Samarbetsavtalet med kommunens övriga friskolor en annan.

Jag läste ett svar på en debattartikel skriven av Henrik Birkebo, en blogg- och språklärarvän, där de styrande socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. De skyllde problemen på nationella politiska beslut och tvådde sina händer. Gör man så är man villig att offra de barn som just nu finns i skolan för att göra en politisk poäng. Jag är glad att man inte resonerar så i Norrköping. Självklart behöver vi arbeta långsiktigt och nationellt för att få en bättre skola. Men det ska inte ske på bekostnad av de barn som finns där just nu. De måste få den bästa skolgång vi kan ge dem. Lektion för lektion, dag för dag.

... Förstod jag rätt har professor Elisabeth Sundin varit Olgas handledare. Elisabeth har varit vår årsmötestalare i Liberala Kvinnor Östergötland och jag hörde henne även i Valdemarsvik i Winnet:s regi. En mycket inspirerande kvinna.  Och en kvinna med många åsikter.

Missa inte ledaren i måndagens Expressen: Vinstintresset förstör skolan.