söndag 30 januari 2011

Inga morallagar i ett liberalt parti

Jag vill faktiskt helst skriva om skolan (hör du det, Jan) – ja gärna om Egypten också. Men vad ska man göra med en så lomhörd regering ? Det är faktiskt bara att hämta andan, samla ihop allt tålamod man kan uppamma och förklara en gång till.
Det handlar förstås om sexköpslagen. Alla argument är vädrade, folkopinionen är allt mer kritisk, ledarskribenterna skriver allt mer mer ifrågsättande, tidningsartiklarna är allt mer nyanserade och varierade – idag berättar både manliga och kvinnliga sexsäljare om sina liv och val i pressen. Ändå drar regeringen iväg och skärper straffen på grundval av en utvärdering som har sådana svåra brister när det gäller underlag och objektivitet att den är pinsam både inom landets gränser och internationellt. Vad kan man då göra annat än fortsätta att slänga iväg de droppar som man hoppas till slut ska urholka till och med en så hård sten som Beatrice Ask?

Till min sorg och bedrövelse har hon fått sällskap på barrikaden av partikamraterna Johan Pehrson och Bonnie Bernström. Här är länken till deras artikel på Newsmill. Till Carl Johan Rehbinders artikel som har vissa ekon av vår bloggvägg i somras kommer ni här. Och här är portalen till mitt senaste Newsmill-alster.

I dag är Sanna Rayman dessutom riktigt på G. Här skriver hon kort och kärnfullt om den skandalösa mangadomen. Här ifrågsätter hon hyschet runt ordet assimilering och här är det bristen på kunskap runt ungdomsarbetslösheten och förtidspensioneringarna som får sig ett välriktat pennhugg.



Hon är riktigt, riktigt bra.

lördag 29 januari 2011

Moi på Wikipedia?

Jag har lärt känna många fantastiska människor genom bloggandet. En av dem är kanadensaren Michael Goodyear. Michael är läkare och forskare och han ägnar sig särskilt åt etiska frågor. Naturligt nog har han då också intresserat sig för vår sexköpslag och det är i debatten runt den vi har mötts. Michael är en man med obändig energi, klok, hjälpsam och vänlig och jag har känt mig berikad av kontakten med honom.

För ett antal veckor sedan skrev Michael och berättade att han hade lagt upp mig på Wikipedia. Jag blev rörd, glad och litet generad över att han hade gjort sig så mycket besvär. Sedan har jag inte tänkt mer på saken. Inte nämnt det för någon, inte varit inne där själv mer än en gång för att kolla att informationen stämde. Nu har det visat sig att någon (landsman?) har kontaktat Wikipedia och krävt att sidan ska tas bort. Jag är nämligen inte ”notable enough”.

Jag läste det här första meddelandet från Michael och tänkte svara att det inte spelar någon roll och att den här min belackare säkert har rätt i att jag inte är "notable enough". Men så såg jag att det fanns ännu ett mejl. Michael har överklagat borttagandet och lyckats få till stånd att det nu finns en diskussion på Wikipedia om huruvida jag förtjänar att finnas där. Inte nog med det, han har lagt till en drös artiklar och referenser. Vi får se hur det går med mig och Wikipedia. Men en sak är säker. Jag är lyckligt lottad som har en sådan förkämpe som Michael Goodyear.

onsdag 26 januari 2011

Sumpa inte Förintelsedagen!

I morgon är det Förintelsedagen. På min dotters skola bryter de schemat och har en hel temadag om Förintelsen. På min mans skola har de friluftsdag, pimplar, skidar och promenerar. På min skola har vi föredrag för niorna och i övrigt gör vi som vi tycker. Stora skillnader med andra ord.

En ursäkt är kanske att det börjar kännas tjatigt för oss lärare. En annan förklaring är den växande oviljan mot Israel och avståndstagande från deras bosättarpolitik och andra missgärningar. En tredje kan vara hänsyn till palestinska eller andra arabiska invandrarelever.

Inget av det här duger. Historielöshet av hänsyn - vilken absurd tanke. Hela poängen med den här dagen är att vi inte får glömma för att det inte får hända igen. När är risken störst för att det händer igen? När det finns konflikter, motsättningar och hat eller när det inte gör det? Ju mer obekvämt det är att prata om Förintelsen desto troligare är det att det behövs. Att tala om ett lidande är inte att förminska ett annat. Tvärtom är det att öka förståelsen för allt lidande.

Jag misstänker också att det snarare är feghet än hänsyn som håller oss tillbaka. Feghet förklädd som hänsyn.

Tjatigt? Känns det så föreslår jag att man ställer ett litet batteri frågor till sina elever. I min åtta var det bara några stycken som visste vad ett koncentrationsläger var. Det eleverna vet mest om är Hitler och om honom har de förbluffande mycket gott att säga. Det spelar ingen roll hur många gånger vi har sett samma film eller hört samma sak. Varenda årskull måste lära sig vår historia.

Det blir också allt vanligare att Förintelsedagen blir en allmän antirasism eller ”vi-bryr-oss-dag”. Det är helt uppåt väggarna. Det är vår förbaskade skyldighet att behandla och motverka rasism och alla andra sorters diskriminering varje lektion, varje dag. Förintelsedagen har ett annat syfte och ingenstans är det viktigare att vi hanterar Förintelsedagen rätt än i skolan. Inte bara så att vi får eleverna att se och känna med offren, utan vi måste också försöka få dem att se och känna med förövarna.

Det bor en fånge och en SS-officer i oss alla och det gäller att få syn på dem båda. Det är bara då vi kan förstå historien och oss själva.



Media: Missa inte den här artikeln i Sydsvenskan, Weideryd på Brännpunkt SVD,

Bloggar: Agneta Berliner, Erik Svansbo, Mathias Sundin,

tisdag 25 januari 2011

Den konflikträdda brandfacklan

Det finns folk som gillar strid. Sådana som piggnar till, får en glimt i ögat, vrålar av sig och som efteråt känner sig uppfriskade och rensade som en trädgård efter en regnskur. Sådan är inte jag. Jag avskyr bråk. Redan en höjd röst eller en smälld dörr får mig att må dåligt. Under de senaste veckorna har jag fått känslor att svalla på Newsmill både när det gäller jämställdhet och Mellanösternkonflikten. Jag har också retat upp folk på Norrköpings Tidningar, diverse lokalpolitiker och en hel del folkpartister. I bloggen har det varit gott om oförsonliga och hätska kommentarer. Jag får också mejl och Facebookmeddelanden som inte alltid är så roliga. Någonstans där i början av förra veckan märkte jag att jag hade så stort obehag för min egen blogg och min Newsmillsida att jag fick ont i magen. Så jag lät helt enkelt bli att logga in.

Det är ju en paradox att ha en sådan talang för att framkalla upprörda känslor både muntligt och i skrift, men inte klara av konsekvenserna. Men så är det och det är inget att göra något åt. En vän skrev det här rådet: ”Stå på dig, men var också rädd om dig. Eller kanske är det samma sak.” Det tyckte jag var insiktsfullt. Det finns så många saker att vara rädd för. Vad skrämmer mest? Bråk, feghet, hårda ord, lydnad, våld, utanförskap, arga blickar, jantelag, smällande dörrar, självförakt, knutna nävar, hjärnor i ledband, ensamhet.

Hur gör man när man är rädd om sig? Det beror nog på vad man är rädd för...

tisdag 18 januari 2011

Sakine Madon och yttrandefriheten

Härom veckan skrev Sakine Madon en ledarartikel i Expressen där hon hävdade att många liberala debattörer kör med dubbla måttstockar och bara värnar yttrandefriheten när det passar dem. Hon lyfte fram två exempel: Mathias Sundin, oppositionsråd för FP i Norrköping och Paulina Neuding, chefredaktör på Neo. Jag tycker att det där är en tveksam diskussion helt och hållet. Yttrandefrihetens gränser skall regleras i lag och gränserna ska stakas ut där den resulterande skadan för enskilda människor är så stor att en inskränkning är rimlig. Att känna sig kränkt och påhoppad, eller uppfatta något som stötande eller hädiskt ska inte räcka. Däremot är det inte rimligt att vi använder yttrandefriheten för att blåsa på fördomar och förtryck - dvs för att hetsa mot en ras eller en folkgrupp. De här gränserna måste vi kunna diskutera på ett icke-inflammerat sätt. Då är artiklar av det här slaget inte till hjälp. Vi har redan beröringsångest inför för många frågor, det skulle vara högst olyckligt om yttrandefriheten blir ytterligare en sådan.

I går skrev jag en artikel om det här. Den ligger nu på Newsmill. Det var exemplet Mathias Sundin som fick mig att fatta pennan. Han fick ett liknande påhopp redan tidigare och att en andra gång få sin enligt min mening okontroversiella invändning mot en biblioteksutställning framlagd som ett paradexempel på dubbelmoral i riksmedia - sådant kan få vem som helst att bli rädd att yttra sig. Jag vet också av egen bitter erfarenhet hur tungt det kan kännas att bli felciterad och misstolkad.

Men samtidigt tycker jag att Sakine Madon riktar en välbehövlig strålkastare mot något som vi borde diskutera mycket mer: Den absurda polarisering vi har i svensk utrikespolitik där vi gör ett inhemskt blockpolitiskt ställningskrig av internationella konflikter. Det har jag skrivit om tidigare och det gör jag gärna igen. Men yttrandefrihet tycker jag inte det handlar om.

Media: Paulina Neuding på Neo.

Bloggar: Sakine Madon, Mathias Sundin, Mathias Sundin, Erik Svansbo,

fredag 14 januari 2011

Allt är lärarnas fel 10

Tänk jag trodde att min ”allt är lärarnas fel” serie var avslutad. Det var naivt av mig. Den här gången är det jämställdheten vi anklagas för att ha sabbat. I tisdagens Gomorgon Sverige soffa kunde man se tre personer samsas så väl att de kunde ha gift sig. Den närmast berörda ministern Nyamko Sabuni, LR:s vice ordförande Anders Almgren och 9 A läraren Gunillla Hammar Säfström.

”Det här med jämställdhet i skolan har varit på tapeten sedan jag gick där” konstaterade journalisten torrt. Sedan vände hon sig till Nyamko Sabuni: ”Varför har det hänt så litet?” Brist på kunskap svarar Sabuni tvärsäkert. Otillräcklig fortbildning vet hon också att vi lärare har. Dessutom ställer vi för låga krav på våra elever - i synnerhet på pojkarna.

Allt är sålunda ytterligare en gång lärarnas fel. Litet skit hamnar även på lärarutbildarna som inte lär oss rätt saker och på rektorerna som inte tar oss i örat, men i grunden är det vi som inte gör vårt jobb, som inte ens kan vårt jobb. Till min chock och indignation bräkte både LR:s viceordförande och 9Aläraren med: ”Ja det stämmer väldigt väl överens”, sa Bill, ”mycket väl beskrivet” sa Bull.
Längre fram går Sabuni till och med så långt att hon undrar om tonåringars negativa attityd till jämställdhetsarbete i attitydundersökningar beror på att ”samhället har kommit längre än skolan och det är de normer och kulturer som råder där (i skolan) som är det som är naturligt för dem”. En anklagelse så oförskämd att man baxnar.

För det första visar man här en enorm tilltro till social ingenjörskonst och lärarnas och skolans makt att påverka samhället. Skolan är en del av samhället. Samma attityder som råder på stan och i hemmet råder i skolan. Visst kan man få en och annan att tänka till, visst kan man påverka attityder, men att på något mer genomgripande sätt förändra de normer och värderingar som råder? Det tar lång tid och kräver att hela samhället är involverat. Och att skolan skulle vara mindre jämställd än resten av samhället? Var kom det otäcka påhoppet ifrån? Det är inte konstigt om elever tycker att ”det har gått för långt med jämställdheten” för vi tjatar om den och prackar på eleverna politiskt korrekt material från första klass till sista klass. Där har vi en tanke för minister Sabuni: Har alla genuspengar resulterat i mer motstånd och mindre jämställdhet istället för den avsedda motsatsen?

För det andra undrar jag på vad man baserar den här anklagelsen om okunnighet? Jag tror att om man istället hade konstaterat att jämställdheten har gått framåt så skulle slutsatsen ha varit: ja vi har satsat stora resurser på det här och det är glädjande att det äntligen har gett resultat. Då skulle förtjänsten ha varit beställarnas. Nu när det handlar om skuld placerar man den på utförarna. Istället för att inleda en välbehövlig diskussion om orsakerna till antipluggkulturen och varför alla de pengar man satsat på genusutbildning och andra jämställdhetsinsatser gett så klent resultat väljer man att kasta ytterligare en skopa skit på den populäraste syndabocken i landet. Lycka till med att rekrytera studenter till lärarhögskolan så länge den här smutskastningen pågår.

För det tredje, hur är det med resten av världen? Är lärarna lika illa utbildade, fortbildade och medvetna överallt? Vi ser nämligen samma antipluggkultur och samma skillnad mellan flickors och pojkars studieresultat i hela västvärlden. Det vore intressant att veta om det finns någon skillnad mellan Sverige och övriga länder och åt vilket håll den skillnaden i så fall pekar.
Min uppfattning är att Sverige är ett land av potemkinkulisser. Mycket som låter bra, mycket som ser bra ut, men under ytan pyr det. Ploppar det upp ett problem slänger man antingen pengar på det eller också skriver man en lag eller ett direktiv och tycker sig ha gjort sitt. Det att man har gjort något, det att det ser bra ut på papper har länge gått före faktiska resultat - framför allt när det gäller sådant som rasism och jämställdhet. På de områdena måste vi helt enkelt se bra ut - och den prestigen går ut över resultaten.

Det var väldigt tråkigt att se Nyamko Sabuni inta en sådan osjälvkritisk, oreflekterande hållning. Misslyckas vi med jämställdhet i skolan kan vi inte vänta oss ett jämställt samhälle, sade Nyamko. Jag vill vända på orden och skicka dem rakt tillbaka: Misslyckas vi med jämställdhet i samhället kan vi inte vänta oss en jämställd skola.

Ännu tristare var det att lyssna på de ömsom självgoda, ömsom moralistiska och fördömande utläggningarna från 9A läraren. Först beskärmade hon sig över machokulturen ”inte minst bland pojkar”, en intressant lapsus från en kvinna som några minuter senare pratar om vikten av språket, därefter riktade hon sitt ogillande mot lärare som highfivar elever. Och när hon berättar om idrottslärare med snus under överläppen darrar rösten av indignation. "Så kan det se ut", förklarade hon och nickade förnumstigt till höger och till vänster.

Är det någon som tror att den kvinnan och hennes gelikar sprider tolerans och vidsynthet omkring sig? Man lär elever de starkaste och mest varaktiga lektionerna om tolerans och alla människors lika värde genom att visa och praktisera tolerans och alla människors lika värde i sin lärargärning. Ett exempel överträffar ett tjog föreläsningar. Det inkluderar för övrigt tolerans mot kollegor. Dessutom borde någon upplysa kvinnan om att alla highfivar nuförtiden. Det är inget tecken på att man ingår i någon machokultur, möjligen på att man ingår i samtiden. Det finns så många olika elever med så många olika behov. Nog sjutton måste väl var och en förstå att det måste finnas många olika sorters lärare med många olika infallsvinklar, framtoning och kommunikationssätt för att vi ska nå dem alla? Vi lärare måste vara neutrala, sa hon. Vi lärare får inte vara neutrala, säger jag. Den dag vi känner oss neutrala är den dag det är dags att leta efter ett nytt jobb.

Men mest besviken blev jag nog över LR:s Vice Ordförande Anders Almgren. Hans uppgift är att tala för oss lärare, att visa på vårt perspektiv. Istället stämde han in i klagokören som om han hade skrivit den själv. Inget av det lärarna anklagas för i min långa och ständigt växande serie ”Allt är lärarnas fel” är lärarnas fel, Anders Almgren. En av dina främsta uppgifter är att se till att resten av befolkningen inser det. Ta inte den där typen av uppdrag innan du har vuxit in i den rollen.



Det här ljuvliga youtubeklippet hittade jag i Morricas blogg You're no different from me. Mats Olsson har också skrivit många kloka och tankeväckande saker i det här ämnet i bloggen Tysta Tankar.

Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8 och 9.

tisdag 11 januari 2011

Skolan - ett matriarkat?

Något som tydligen fick en hel del utrymme i DEJAS slutbetänkande, men inte i gårdagens debattartikel i SVD, är de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor - mer specifikt skillnaderna i mognadstakt. Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare - både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation - vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material. Istället matas eleverna med en stadig ström tjej och snyftböcker och till det ska det skrivas läslogg där man visar att man kan läsa mellan raderna och prata om känslor. Sådant är vi svensklärare nästan tvungna till för det nationella provet är fullt av den typen av texter och frågor. Ett exempel: ”Välj en bild i texthäftet och berätta vilken text eller dikt du tycker att den hör ihop med och förklara vilka associationer och tankar du får.” Till och med manliga bokmalar lämnar tomt på en sådan fråga. Visst sjutton ska man pröva elevernas förmåga att läsa mellan raderna. Men man borde också pröva deras förmåga att läsa vad som verkligen står där.

Jag är överlag kritisk till både utförande och genomförande när det gäller NP i svenska. Texterna är enkla och språket lättfattligt. Ändå får man läsa och diskutera texterna i förväg och till och med slå upp svåra ord. Frågorna är däremot allt annat än enkla. Ofta är man tvungen att titta på hur många poäng de ger för att veta hur man ska svara. Provet är också starkt riktat mot litterär analys. Man kan läsa kritiskt och dra egna slutsatser när man läser en debattartikel eller ett reportage också. Det måste inte vara en dikt, ett konstverk eller en litterär text.
Det här innebär inte att pojkarna får underkänt i svenska. Provet är så lätt att nästan alla klarar det. Men för oss som undervisar i både svenska och engelska blir det absurt när texterna på engelska har samma svårighetsgrad som texterna på svenska, samtidigt som man får slå upp svåra ord på svenska men inte på engelska. De nationella proven i engelska är ganska svåra, men ett bra och tillförlitligt mått på elevernas kunskaper. I svenska är texterna trevliga och uppsatsrubrikerna bra, men provet missgynnar pojkar, det är för lätt, förbearbetningen minskar likvärdigheten och man kontrollerar inte elevernas läsförståelse på ett tillfredsställande sätt.

Nu är svenska förstås bara ett ämne bland många, men gör vi inte läsare av våra pojkar är förutsättningarna för övriga skol- och studieframgångar rätt små. Därför är svenskan ett nyckelämne. Det är också ett ämne med få och allt färre manliga lärare. Vi lärare behöver diskutera hur väl vi möter olika elever i skola och göra det med beredskap att granska och förändra våra rutiner. Vi behöver också mer tid att förbereda bra lektioner för idag är det alldeles för ofta vi tvingas dra dem ur rockärmen - och i den finns det mest stenciler och andra håll-käften-och-sitt-still-upplägg. Orsakerna till och konsekvenserna av kvinnodominansen i skolan behöver utforskas bättre. Svenskämnet behöver anpassas mer till pojkar och de nationella proven i svenska behöver göras om från grunden. Varför inte med några karlakarlar och naturvetare i gruppen?



Här har vi något jag får uppoffra mig ordentligt för att spela i skolan.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm, Morrica., Metabolism, Tysta Tankar.

måndag 10 januari 2011

Korkade grabbar i militärgrönt och smarta tjejer i rosa?


”Könsroller begränsning i skolan"
, lyder rubriken på en debattartikel i SVD skriven av Anna Ekström, ordförande för DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan) i SVD med anledning av att delegationens slutbetänkande är slutbetänkt.

Att det var så visste vi förstås redan och det är heller inga revolutionerande slutsatser hon drar i artikeln, men det känns ändå som om hon angriper problemen med nya och fräscha ögon. Faktaunderlaget är väl känt. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom i idrott, flickor utsätts för mer trakasserier och lider mer av psykisk ohälsa än pojkar. När det gäller de yrkesförberedande linjerna väljer flickor och pojkar enligt traditionella könsmönster.

En sak jag uppskattar med artikeln är att Ekström med kraft tar upp hedersförtryck och att hon i det sammanhanget nämner både pojkar och flickor. När man som brukligt är hanterar hedersfrågor separat innebär det en slags särbehandling som i sig är diskriminerande. Skolan skall vara jämställd och aktivt motarbeta diskriminering och det ska gälla alla - oberoende av kön, religion och etnicitet. Inget tassande på tå och ingen särbehandling. På den här punkten har ändå mycket gjorts de senaste åren. Det finns nya krav på handlingsplaner på skolorna - något som har lett till att man på många håll har haft både fortbildning och diskussion om hur man bäst hanterar situationer där man misstänker hedersproblematik. Möjligheten att hålla sina barn hemma från viss undervisning har också tagits bort. Men vi har ändå långt kvar innan alla barn och ungdomar kan utnyttja de rättigheter och friheter vår grundlag ger dem.

En annan sak jag uppskattade var att hon tog upp att priset för att bryta könsmönster är större för pojkar än för flickor. Det här är något som vi borde uppmärksamma och problematisera mycket mer i skolan. Men det räcker knappast, för i grunden är det här inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem. De attityder och värderingar som hämmar och inskränker våra barn genomsyrar hela samhället.

Vad beror det på att pojkarna presterar så mycket sämre? De orsaker Ekström lyfter är antipluggkultur och låga förväntningar på pojkar. Jag har skrivit flera blogginlägg om just antipluggkulturen (Varför får pojkar låga betyg och Allt är lärarnas fel 6) så där säger jag bara yes, för den finns och den måste motarbetas. Som kille får man får vara smart, men man får inte vara pluggig. En orsak till den här kulturen är att allt som är kvinnligt är tabu och att läsa skönlitteratur och läxor har kommit att ses som kvinnligt.Därför måste eventuella skolframgångar fås att framstå som resultatet av naturlig begåvning. Problemet är bara att skolframgångar når man inte utan hårt arbete. Dessutom är hjärnan som en muskel. Den måste användas och ansträngas för att utvecklas. På så vis leder antipluggkulturen också till att pojkar inte infriar sin intellektuella potential. Vad skulle Einstein ha uträttat om han hade satt sina dagar och nätter på att trimma moppen, spela WOW och uppdatera Facebook?

Hur är det med förväntningarna då? Har vi lägre förväntningar på pojkar? Eller är problemet att vi formulerar våra förväntningar på sätt som skapar motstånd snarare än motivation? De senaste decenniernas förändringar i skolan har slagit hårt mot pojkarna på många sätt. Var finns pojkarnas akademiska förebilder i en skola där nästan hela personalen består av kvinnor? Hur mycket påverkas vårt sätt att undervisa av kön? För många elever är lärarna den enda representanterna för bildning och högre utbildning de träffar. När vi i stort sett alla är kvinnor ger det en tydlig signal. Att plugga är kvinnligt och att lyda fröken är att underkasta sig. Det här förstärks antagligen av att lärarkåren blir allt mindre akademisk. Skolan är fylld av schyssta personer som eleverna gillar och som gillar sina elever, men intellektuella, fullblodsakademiker är en utrotningshotad art i skolan. Det innebär att få elever idag får de glimtar av en annan och spännande värld som var vanliga när jag gick i skolan. Och utan sådana glimtar inget raketbränsle. Utan sådana glimtar inga klassresor. Utan sådana glimtar blir det bara lydigt gnetande. Sådant som flickor är mer inriktade eller bättre programmerade till.

Åtgärderna? Där får DEJA en applåd av mig. Jag citerar ur Zorans blogg:

* att mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida görs för att både pojkar och flickor ska få stöd när det gäller psykisk ohälsa och trakasserier.
* att ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan ska helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.
* att rektorer, lärare och andra vuxna i skolan måste ha bättre kunskaper och mer beredskap kring hedersproblematiken (en viktig, men ändå numerärt begränsad fråga) och som ställer stora krav på skolans jämställdhetsarbete. 
* att skolan behöver en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering; ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Notera att alla åtgärderna är könsneutrala och inriktade på tydlig ansvarsfördelning och forskningsstöd för verifierbara resultat. På det hela taget är det befriande att läsa en artikel om jämställdhet i skolan som är så könsneutral och så målinriktad och oideologisk. Här finns inga färdiga lösningar utan istället gör man klart vad som borde ligga på vems bord och hur man ska gå till väga för att hitta verifierbart goda lösningar.

De här torra sakliga förslagen kanske inte talar till hjärtat och fantasin som den traditionella snyftretoriken, men det här är jämställdhetspolitik och skolpolitik som faktiskt kan leda till ett paradigmskifte. Utan offer, utan förövare, utan kvotering.

Jag vill inte höra något mer om hur den här regeringen inte har någon jämställdhetspolitik.



Möt Ludovic en pojke som vill klä sig i klänning och som alla mina franskelever får lära känna. Väldigt lätt att förälska sig i.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm.

torsdag 6 januari 2011

Blir vi mer jämställda av kvotering?

Det tror väldigt många feminister. Har vi inte förstånd att välja jämställt och förnuftigt är det enda som behövs att klokare människor väljer åt oss, så är vi vips på väg mot den förlovade jämställdheten. Att vi har kommit dit vet vi när män och kvinnor tjänar lika mycket, diskar lika mycket, byter lika många blöjor och sitter i lika många bolagsstyrelser. Så ser inte min jämställdhetsutopi ut. Om det skriver jag idag på Newsmill.

tisdag 4 januari 2011

Fläsktillägg och förflugna ord.

Den där arma stackars Stefan Hanna. Där sitter han en tidig semestermorgon i kalsongerna och filosoferar. Tankarna hoppar från dallrande valkar till väderleken vidare till tronföljden för att sluta i en fundering om förhållandet mellan heder och valrörelse. Föga kunde han ana vilket ståhej hans funderingar skulle väcka.
Föga förtjänade Hanna och hans funderingar det ståhej de skulle väcka.



Media: SVD, Aftonbladet, Fredrick Federley på SVT, SVD,
Bloggar: Mina Moderata Karameller, folkhjälte-diva-och-debattör, Tokmoderaten 1, Tokmoderaten 2 Maria Hagbom, Vardagskrig, Ann-Cathrin's blogg, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten, Ericas tillhåll, Hanna Wagenius.

måndag 3 januari 2011

För mångkultur mot terrorism

Min artikel med den otympliga titeln "Expressens ledarsida har mycket att lära av SvD:s Per Gudmundsson" är mest läst, mest millad och mest kommenterad på Newsmill idag. Litet svårt att fatta varför vissa artiklar slår och andra inte. Uppenbarligen är det här ett ämne som engagerar.

I morse kunde man se en intressant soffdebatt med Mehmet Kaplan (miljöpartiet) och Per Gudmundsson (SVD). Länk här:
Kaplan vände sig mot kopplingen islam – terrorism. Gudmundsson invände att det lika litet finns en sådan koppling som mellan svenskar och svenska nynazister. En mycket bra poäng. Jag tycker dock att Gudmundsson övertolkar islams betydelse på andra ställen i programmet. Det är inte länge sedan Europa alstrade och härbergerade den ena terroristorganisationen efter den andra. IRA, ETA, Baader Meinhof, Röda Brigaderna. De svenska nynazisterna och Afa är moderna motsvarigheter som har mycket gemensamt med de islamistiska terroristerna. Vinsterna med att ansluta sig till en sådan grupp är rätt många. Istället för att föraktas får man förakta. Istället för att anpassa sig till andra kan man kräva att andra anpassar sig till en. Lägg till det känslan av att vara utvald, den nya familj man får i gruppen och berusningen i att vara fruktad och farlig, att kränka istället för att bli kränkt. Det är inte konstigt att så många unga dras till extremism. Till ungdomen hör att man uppfattar sig som jordens medelpunkt , som ett subjekt mitt bland en stor drös föraktliga objekt. Dessutom är det så mycket enklare och mer attraktivt med en svartvit värld. En värld där det är tydligt vilka som är goda och vilka som är onda.

Vissa debattörer kopplar den islamistiska terrorn till globaliseringen och de migrationsströmmar som följer med den. Personligen tror jag att kolonialtiden och den globala rasism som följde med den är en av de främsta orsakerna till både terrorn och andra motsättningar mellan öst och väst..
Jag har bott i flera före detta kolonier och besökt många fler. En sak jag har lärt mig är att kolonialtiden lämnat djupa ärr och sår i många länder och framför allt att efterdyningarna inte är förbi. När människor jublande bränner flaggor i Jakarta är det i traumat efter det förtrycket vi hittar en stor del av förklaringen. Det hat mot väst som vi ser har funnits där hela tiden, men varje gång det blossar upp blir vi förvånade. Som vid revolutionen i Iran och när Mugabe härjade runt som värst i Zimbabwe.

På ett sätt ger globaliseringen antagligen en grogrund för extremism. Jag tror nämligen att det underläge och det utanförskap man kan hamna i som invandrare kan ha en radikaliserande effekt – i synnerhet om det läggs på en färdigt existerande bitterhet och känsla av oförrätt. Men i längden kan det lika gärna vara så att just globaliseringen är boten. När vi lever sida vid sida finns det större chans att hatet och motsättningarna kan minska. Men förutsättningen för det är förstås att vi hanterar globaliseringen och vårt mångkulturella samhälle klokt. Det vill säga att vi alla beter oss som goda liberaler. :)



Media:Mustafa Cans artikel i SVD, SVD, SVD2, DN, Expressen, Aftonbladet, DN, SVD.
Bloggar: Zac's huvud på ett fat, den hälsosamme ekonomisten, Erik Svansbo, Fredrick Federley, Blogge Bloggelito, Gudmundsson, Trollans tankar om stort och smått, Aktiv demokrati, Absolute Banana.

söndag 2 januari 2011

Om terror och tolerans på Newsmill

2011. Nytt år och skrivlovet är över. Det var Per Gudmundsson som fick mig att stoppa undan ostbågarna, kliva ur nattlinnet och använda datorn till något annat än Betapet och Spindelharpan. Redan i förrgår faktiskt. Men det är först idag min artikel har publicerats på Newsmill. En artikel där jag reflekterar runt vänsterns förhållande till islamistisk fundamentalism, runt behovet av att lita mer på sina ögons vittnesbörd än på kartan och runt terror, frihet och tolerans. Här är länken. God fortsättning kära bloggvänner - både läsande och skrivande sådana!




Media:Mustafa Cans artikel i SVD, SVD, SVD2, DN, Expressen, Aftonbladet, DN, SVD.
Bloggar: Zac's huvud på ett fat, den hälsosamme ekonomisten, Erik Svansbo, Fredrick Federley, Blogge Bloggelito, Gudmundsson.