onsdag 23 mars 2011

Allt är förlåtet Göran Rosenberg!


Idag har han nämligen skrivit en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra artikel om kärnkraft, Ett moraliskt val. Den är alldeles osedvanligt klok, välskriven och bra. Läs den!

Här är ett smakprov: "Jag har hört och förstått argumentet att kärnkraften går att göra allt säkrare, även om jag inte förstår hur någon vågar gå i god för säkerheten med tanke på vad som står på spel om säkerheten fallerar. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraften bara är en parentes i väntan på att förnyelsebara energikällor ska ge oss den elenergi vi behöver, även om jag inte förstår vem det är (förutom vi själva) som bestämmer hur mycket elenergi vi behöver. Jag har också hört och förstått argumentet att kärnkraftens risker är värda att ta för att förebygga en katastrofal förändring av jordens klimat, även om jag inte förstår logiken i att bota en livsfarlig sjukdom med en annan.

Jag har sist men inte minst hört och förstått argumentet att kärnkraftens högaktiva avfall kommer att kunna förvaras åtskilt från allt levande i hundratusen år, även om jag inte förstår hur någon kan garantera någonting i hundratusen år.

I det avseendet har ingenting förändrats sedan kärnkraftsseminariets dagar. Avfallsfrågan handlar inte om hållbarheten hos kopparhöljen i bentonitlera på femhundra meters djup, utan om hållbarheten i ett löfte som sträcker sig över en tid som ingen människa kan överblicka."


Vad det är som är förlåtet? Rosenbergs dumma artiklar om skolan, förstås. Framför allt en som verkligen, verkligen retade gallfeber på mig. Här kommer den allra första "Allt är lärarnas fel":


LÄMNA SKOLAN ÅT OSS, GÖRAN ROSENBERG! (hösten 2006)

I en ledarkrönika som publicerades i DN den 22 september upplyste Göran Rosenberg oss om vad skolan behöver och inte behöver. Fram för ”snällism” och ”naturlig auktoritet” och bort med statliga tvångsåtgärder lyder hans recept. Bakgrunden till insikterna verkar vara att Rosenberg har tittat på dokumentären Vikarien. Han har förstås också själv gått i skolan. Vips har vi en självutnämnd skolexpert.
Göran Rosenberg är på inget sätt unik. Alla tror att de vet bäst när det gäller skolan, inte minst politiker. Vi lärare är de sista som blir tillfrågade när det gäller vårt eget expertområde. Men trots att vi sällan bereds plats i debatten, trots att skolbeslut fattas utan dialog med oss är det vi som får skulden när det går fel. Är eleverna omotiverade är det vi som har misslyckats med vårt motiveringsarbete, är de okunniga är det vi som inte använder rätt pedagogik och är de stökiga är det vi som - för att låna Göran Rosenbergs formulering - saknar ”naturlig auktoritet”.
Problemet är att alla de som tycker sig vara experter på skolan är det i ungefär lika hög grad som den som fått sitt magsår behandlat är expert på inre medicin. Vi lärare sitter inte inne med alla lösningar när det gäller skolan, lika litet som läkare vet allt som kan vetas om magsår, men skolan är vårt bord i lika hög grad som sjukdom är deras. När vi står inför ett specifikt problem i vår yrkesutövning borde det vara vår uppgift att försöka lösa det. Ser vi då att en åtgärd har önskad effekt kan vi luta oss tillbaka. Har den det inte borde vi få fortsätta vår problemlösning med användande av utbildning, erfarenhet och gamla hederliga försök och misstag precis som man gör inom andra yrken. Den dagen vi får den makten blir det mer legitimt att ställa oss till svars för skolans tillkortakommanden, Göran Rosenberg!

När nu alliansen vill skapa ökad arbetsro i skolan är det för att Folkpartiet som enda parti har lyssnat på vår problemformulering och våra åtgärdsförslag. Både lärare och elever har länge klagat över bristande arbetsro i skolan och lärarkåren har lika länge efterlyst större befogenheter. ”Naturlig auktoritet” räcker nämligen inte långt när man har att göra med kriminella, våldsbenägna och/eller psykiskt störda elever. ”Naturlig auktoritet” har ingen som helst effekt på den växande grupp tonåringar som ser skolan som en fritidsgård. ”Naturlig auktoritet” väger också lättare än en tydlig konsekvens för normaleleven.

Tydliga konsekvenser är förstås inget Göran Rosenberg talar om. Istället spottar han ur sig uttryck som statliga tvångsmedel, statliga pekpinnar och statliga maktbefogenheter tills tankarna förs till sibiriska arbetsläger. Men var är den negativa laddningen i ordet statlig i det här sammanhanget? Skolan måste vara statligt styrd om våra barn skall kunna få en likvärdig utbildning. Och ”tvångsmedlen” är inget mer dramatiskt än rätten att avvisa störande elever från en lektion, kvarsittning, rätten att låsa ute elever som stör genom att komma för sent, kvarsittning, rätten att flytta elever som trakasserar andra elever. Handfasta konsekvenser för handlingar som stjäl tid, arbetsro och trygghet från andra elever. Handfasta konsekvenser istället för tjat, skäll och moralpredikningar som alldeles för ofta stjäl ännu mer tid från de andra eleverna och som lika ofta uppfattas som ovidkommande bakgrundsbrus av mottagaren.

Planerna på att införa betyg i uppförande verkar irritera Göran Rosenberg alldeles särskilt. Han vet kanske inte att många elever redan får uppförandebetyg – inbakade i sina ämnesbetyg. Betygen har länge varit lärarens enda disciplinära påtryckningsmedel och har därför använts för att belöna önskat och bestraffa oönskat uppförande. Om ett betyg i uppförande är en åtgärd som ger önskad effekt på uppförande återstår att se, men tveklöst är det bättre för elevernas rättssäkerhet och framtida studiemöjligheter om ämnesbetyget enbart reflekterar ämneskunskaper och om uppförandet får en separat kommentar de gånger det är motiverat.

Att ställa krav är inte alltid att bry sig, var den slutsats Göran Rosenberg drog av sina egna resonemang. Ursäkta mig, men vad är det för gallimatias? En skola där man inte ställer krav, där handlingar saknar konsekvenser, där eleverna har alla rättigheter och lärarna alla skyldigheter är en skola som misslyckas i sitt uppdrag och en skola som abdikerar från sitt ansvar. För att citera Dallas, älskad och hyllad fritidsledare i Rosengård (DN 24.9.): ”Att ställa krav är inte att vara elak, det är att bry sig om. Den som inte kan det borde varken föda eller fostra barn.” Dallas har rätt. Både i och utanför skolan behöver barn lära sig att handlingar har konsekvenser och den insikten behöver de få i små, stadiga doser – inte som en enda chockbehandling när de kliver in i vuxenlivet.

Paradoxalt nog är en av Göran Rosenbergs invändningar att många av de här ”statliga tvångsmedlen” redan finns. Inte nog med att alliansen är fel ute, de slår dessutom in öppna dörrar. Det är sant att flera av de befogenheter alliansen har förespråkat redan finns, även om dörren snarare är på glänt än öppen, men även det är alliansens förtjänst. Det är den politiska oppositionen som har drivit de här frågorna i strid mot Göran Perssons solskensbild av skolan. Och det var först när OECD:s Pisa-undersökning pekade ut den svenska skolan som en av de stökigaste i världen - och det just under ett valår - som socialdemokraterna valde att göra en kovändning i frågan och kom med de nya direktiv som trädde i kraft för bara två månader sedan.

En vändning under galgen är förstås bättre än ingen vändning alls, men långsiktigt är det inte på det sättet vi får en bättre skola. För långsiktig kvalitetshöjning krävs en öppen, prestigelös dialog mellan skola och politiker och en skola där försök uppmuntras och misstag tillåts. En sådan dialog borde finnas oberoende av regeringens partifärg, men den har aldrig funnits mellan skolan och socialdemokraterna. För våra barns skull är det bara att hoppas att den uppstår mellan skolan och den tillträdande regeringen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar