fredag 29 april 2011

Härskartekniker

I går skrev Liberala Anna om härskartekniker. Manipulativa och kränkande metoder att skaffa och behålla makt. Till min stora förtjusning länkar hon till Cizzie Kemle, Valdemarsviksbo och cybervän, och till hennes utmärkta blogginlägg om härskartekniker. Länk till inlägget här. Till Cizzies blogg här.

Jag har intresserat mig för det här ämnet i flera år och även föreläst om härskartekniker. Det har jag bara gjort i politiska sammanhang - för det är i politiken man främst väntar sig och talar om teknikerna. Men det är i skolans värld kunskapen behövs bäst, för där är teknikerna minst lika vanliga och där ställer de till med ännu mer skada. Härskarteknikerna är mobbningsredskap, och de används mellan rektor, lärare och elever i alla tänkbara konstellationer. Dessutom föregås grov mobbning i princip alltid av härskartekniker.

Så vad handlar det då om för tekniker? Det var norska Berit Ås som myntade begreppet. Då när det gällde hur män håller kvinnor på mattan genom att osynliggöra, förlöjliga, skuldbelägga, undanhålla information och dubbelbestraffa dem. Hon var den första kvinnliga partiledaren i Norge och hade bitter erfarenhet av hur svårt det var att ta sig fram som kvinna i politiken. Men det är inget manligt med härskartekniker. De används lika gärna och lika utstuderat av kvinnor, men just i politiken är det fortfarande mest män på maktpositionerna - och man ska vara riktigt dum för att använda härskartekniker nerifrån upp. Därför är det lättast att hitta politiska exempel med manliga förövare och kvinnliga offer. Men i skolans värld har jag stött på betydligt fler kvinnliga härskare än manliga.

Vad gör man när man drabbas? Jag tror som Elaine Bergkvist att härskartekniker alltid behöver uppmärksammas och synas. På det sättet kan de nästan alltid stoppas. Gör man det som offer är priset tyvärr ofta att man själv framstår som besvärlig, lättstött eller krävande. En åskådare kan däremot syna härskartekniker utan att behöva betala något pris. Därför är det väldigt mycket värt att ha bundsförvanter och uppmärksamma vänner när man drabbas. Undanhållande av information är den teknik som är svårast att syna. Det går så lätt att hitta undanflykter för att information inte kommer fram. Men det man kan göra är att lugnt insistera på att beslut skjuts upp och rutiner ändras - dvs vägra ta konsekvenserna av härskartekniken.

Men härskartekniker är inte bara sådant vi utsätts för utan också sådant vi använder. Vi skuldbelägger andra för att dra uppmärksamheten från våra egna tillkortakommanden och vi behandlar information som hårdvaluta och gömmer den girigt. Vi ignorerar eller förlöjligar någon vi tycker är jobbig, långrandig eller otrevlig. Det kan handla om en elev, en kollega vi inte drar jämt med, syskon, partnern, en förälder. Själv kanske man tycker att man ger personen en välbehövlig tankeställare eller knäpp på näsan, men i själva verket använder man sig av ett maktövertag för att trycka ner någon annan.
Så viktigare än att skydda sig mot härskartekniker är att se till att man själv aldrig, aldrig använder dem. Här kanske det känns som om jag slår in öppna dörrar. Klart man vet att man aldrig ska använda härskartekniker. Men vi människor är nu en gång sådana att vi har betydligt lättare att se när andra är dumma mot oss än när vi är dumma mot andra. Därför krävs det betydligt mer uppmärksamhet, integritet och ansträngning för att vägra vara förövare än för att vägra vara offer.

torsdag 21 april 2011

Är Eva-Liis Sirén en god kollega?

Ja nog sjutton har han rört om i grytan, den gode Zaremba. Lärarförbundet och Skolverket har redan kommit med sina ”Fy vad Zaremba är dum”, artiklar. Nu är det bara SKL vi väntar på. Den där teflonytan mot kritik tycker jag är väldigt trist. Varför inte bara ta det? Vissa bitar har man säkert orsak att kasta över axeln, men det mesta av det som framkommit i artiklarna behöver de berörda ta till sig. Skolverket blir bättre hela tiden, men de har mycket att stå till svars för när man tittar bakåt i tiden. Jag betvivlar inte alls att tanken med SALSA är god, men effekterna har däremot inte alltid varit så goda. Lärarförbundet har slutat kräva att ordet lärare ska ersättas av ordet pedagog, men de fortsätter att kämpa för sina medlemmar på bekostnad av LR:s - utan att märka att vi faktiskt förlorar på det hela bunten.

Själv håller jag med Zaremba helt när det gäller listandet av syndabockar. Mest skada har SKL åstadkommit. Någon värre arbetsgivare har vi inte sett sedan industrialiseringens begynnelse. På andra plats kommer Lärarförbundet. Något jag just nu känner mig uppriktigt sorgsen över. På något plan har jag inte riktigt fattat att det handlar om kollegor innan jag deltog i Tweetupen till #merkateder förra veckan. Jag kom dit nästan två timmar för sent på grund av SJ, lyckades få en hel del sagt, träffade intressanta människor, hörde intressanta saker, men grundkänslan jag hade var att vara i fiendeläger. Ingen var otrevlig mot mig, men jag kände mig varken välkommen eller välkomnad. Många jag hälsade på var reserverade, efteråt fick jag reda på att de flesta var anställda av Lärarförbundet.

Är inte det här något väldigt märkligt? Att vi har två lärarfack med olika målgrupper där det ena facket motarbetar det andra? Jag har inte hört LR komma dragandes med förskollärare eller fritidspedagoger när det har handlat om villkoren för de egna medlemmarna. Men under hela min lärarkarriär har Lärarförbundet lyft sina största medlemsgrupper på ämneslärarnas bekostnad. Jag har inte sett LR underkänna några önskemål Lärarförbundet har för sina största grupper. Däremot motarbetar Lärarförbundet aktivt våra önskemål om behörighet, legitimation och förstatligande. Och de gör det i sällskap med SKL. Som om Lärarförbundet var den goda dottern och LR den som ska ställas i skamvrån och bli utan månadspeng.

Det finns ett missförstått och underskattat begrepp i lärarvärlden; Kollegialitet. Det det handlar om är inte att hålla varandra bakom ryggen.Det handlar inte heller om att hålla en enad front mot elever, föräldrar, skolledning eller politiker. Att vara kollegial är att samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta sina kollegor. Att vara kollegial är att sätta skolans och elevernas bästa före sig själv. I långa loppet är kollegialitet också det som är mest lönsamt för den enskilda läraren.

Så Eva-Liis Sirén, vem är din kollega? Är det verkligen Anders Knape du ska samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta?



Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Tysta Tankar, You're no different from me,Christermagister, Lite äventyr i ord och bilder, Ny i svenska skolan, Agneta Berliners blogg.

torsdag 14 april 2011

Svartmålning, undervisning, pedagogikprofessorer och Zaremba.

”Svenska lärare misslyckas med att utveckla undervisningen”. Det var företrädare för kommuner, skolledare, fack och näringsliv som kom med den här anklagelsen på Brännpunkt igår. Ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av. Där satt den, den där svartmålningen av lärarkåren som det skrivs så mycket om.

Vi lärare har blivit kommenderade att inte undervisa av såväl forskare, skolinspektörer som politiker. Nu får vi kritik för att vi inte lyckats utveckla det vi har varit strängt förbjudna att ägna oss åt de senaste två decennierna.
Ge oss bara tid, manöverutrymme - ja varför inte litet lön också - så ska vi utveckla så det står härliga till. Men vi betackar oss för forskare som ska ta fram de rätta metoderna och den bästa undervisningen. Det vet nämligen varenda lärare att något sådant existerar inte. Vi har alla olika styrkor och talanger. Dem måste vi utnyttja till fullo. Vi har också alla fel och brister. Dem måste vi kompensera och balansera. En bra undervisning och en god metod, det är den som bevisligen har gett önskat resultat och väckt elevernas gillande och motivation. Vad som ger det resultatet varierar från klass till klass, från lärare till lärare, från stund till stund, från ämne till ämne.

Idag är det Zaremba som skriver om skolforskningen. En högst njutbar läsning för oss som förfärats och förargats av den genomideologiska och kontraproduktiva svenska skolforskningen. Jag skulle tro att Håkan Sörman, Kjell-Olof Feldt, Eva-Lis Sirén, Anders Almgren och Lars Flodin önskar att de hade läst den här artikeln innan de skrev sin. Så här avslutar Zaremba artikelserien: ”Min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget. Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsynthet och det har lyckats allt för väl.”
... Ja, vad kan man säga mer än tack och amen?

Om trångsynthet och bristande legitimitet i skoldebatten skriver även jag i dag. Kriget om Skolan hittar ni på Newsmill.

Media:DN,SVD, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet, Zaremba 1, 2,3, 4, 5.

Bloggar: Stefan Olsson skriver mitt i prick, lektorio, ormbergsbloggen, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Lite äventyr i ord och bilder, Jag tycker mycket om Mats Olsson i Tysta Tankar, både hans skrivande och person, men när det gäller Zaremba hamnar vi i varsitt läger, Niklas Frykman, Mathias Sundin, Max Entin.

lördag 9 april 2011

Bloggsemester ... eller inte.


Det är skumt så svårt det är att skriva ett blogginlägg efter ett uppehåll. Det känns som om jag har glömt hur man gör och dessutom inte har något att förmedla - det trots att det händer massor av saker i skoldebatten hela tiden. Som Maciej Zarembas artiklar, Mats Olssons artiklar, katederdebatten som bara fortsätter och fortsätter ...

Så vad har jag gjort istället för att blogga? Ja, först på listan är att jag är med i en programgrupp inom Folkpartiet som ska ta fram ett jämställdhetspolitiskt program inför vårt landsmöte i höst. Det är Nyamko Sabuni som leder gruppen som består av Lars Tysklind, Monica Renstig, Ulf Öfverberg, Ulrika Francke, Bonnie Bernström och mig. Det här tycker jag är väldigt spännande och roligt och jag vill verkligen dra det största strå jag kan till den stacken. Så nu ägnar jag en hel del tid åt att skriva motioner och läsa rapporter. Deadline för det här är 1 juni så tills dess går jämställdheten före skolan ”after hours”. Samtidigt har jag blivit utvecklingsledare på min skola. Halva tjänsten utvecklingsledare, halva lärare från och med i höst. Även det är både spännande och roligt, men just nu är det mera som 100% lärare, 50% utvecklingsledare, så ”after hours” har krympt en hel del. På det får man lägga omdömen, implementering av skola 2011, Liberala Kvinnor, kommunpolitiken, politiska årsmöten och en del andra åtaganden, så det är tur att jag bara sover 6 timmar och klarar av att äta lunch på en kvart. :)

Intressant nog var ett huvudnummer när programgruppen träffades den 31.3 hur bekymmersamt litet kvinnor arbetar - 29 timmar i veckan i snitt om jag inte missminner mig. Kvinnor deltidar, vabbar, är sjukskrivna väldigt mycket mer än män. I torsdags när vi hade årsmöte i Liberala Kvinnor Östergötland föreläste professor Elisabeth Sundin om orättvisa löneskillnader under rubriken ”Varför väljer kvinnor alltid fel?” Där dök samma problematik upp igen. Ett fel vi kvinnor gör är att vi jobbar på tok för litet både på årsbasis och på livsbasis.

Då uppstår frågan vad uppfattas som att jobba? Och frågan vem bestämmer när det är för litet av vad i ett liv? Rent statistiskt jobbar jag 100% dvs 45 timmars arbetsvecka i snitt. Den arbetstid jag verkligen lägger ner just på min skola ligger betydligt högre. På det får läggas sådant jag upplever som jobb - eller åtminstone annan nyttoverksamhet än hushållsarbete - minst 20 timmar i veckan. Drygt 70 timmar och på det ungar, hushållsarbete och trädgårdsarbete (fördelat rättvist och i endräkt med min man och med flitigt utnyttjande av barnarbetskraft). Jag tror att de flesta av de kvinnor som ”jobbar för litet” egentligen jobbar rätt mycket. Men vad är det då de jobbar med? Varför får de inte betalt för det de gör? Är det ”onödigt” arbete, eller borde de egentligen ha betalt? En intressant fråga är också; varför prioriterar många kvinnor obetalt arbete framför betalt sådant? Själv prioriterar jag betalt arbete framför obetalt, men jag prioriterar samtidigt obetalt arbete som politik och opinionsbildning framför fritid. Sitter det i våra upplevda könsroller? Kvinnan ska vara omaterialistisk, självuppoffrande och god medan mannen ska vara god familjeförsörjare och antingen göra karriär eller också ha motorsåg, bränna sprit och fiffla med skatterna. Eller handlar det om samma duktighetssyndrom som ger flickorna magont och depressioner i skolan?

Vad är egentligen meningen med livet? Vad innebär det att förverkliga sig själv? Väljer vi till och med det efter kön, eller - som Elisabeth Sundin skulle ha sagt - efter genussystemet? ... Och hur mycket eget val handlar det egentligen om i så fall?