onsdag 22 juni 2011

Ge oss stålar och respekt - statusen kan ni hålla!

I morgon börjar sommarlovet. Jag firar med ett glas vin, ett gäng kokosbollar (alla åtta i paketet) och att äntligen få lätta mitt hjärta när det gäller lärarnas löner. Det är nämligen så att jag för snart en vecka sedan läste en krönika i DN som verkligen retade upp mig. ”Status inte bara lön” av Martin Liby Alonso. Till min förtrytelse länkades och rekommenderades den dessutom på Skolvärldens hemsida, (LR:s tidning). Lärarförbundet hade åtminstone förstånd att säga emot i ett blogginlägg.

Vad är det då han säger denne Alonso, förutom att status inte bara är lön - om nu någon hade påstått eller trott det. Jo att lönen inte är så himla viktig om man vill öka attraktionen i läraryrket. Som stöd för tesen nämner han Finlands måttliga lärarlöner. För det första är det här inget belägg för den tesen, för det andra är belägget felaktigt. Om yrket vore attraktiv trots medioker lön är det inget kvitto på att lönen är oviktig och dessutom stämmer det inte att Finlands lärarlöner är mediokra.

Jag vill också påpeka att status - till skillnad från en högre lön - inte är något självklart lärarmål. Hade vi varit statusjägare skulle vi nog ha valt ett annat yrke. Det vi däremot alla vill ha är rimlig ersättning för det arbete vi lägger ner och för den utbildning vi investerat i. Vi vill ha gehör när vi talar om vad vi behöver för redskap och villkor för att utföra ett riktigt bra jobb. Vi vill ha en kontroll av måluppfyllelsen som innebär att vi kan få respekt, tack och erkännande när vi utför det extra väl, fortbildning och annat stöd när vi utför det mindre väl.

Längre ner i texten kommer Alonso med ytterligare en tes: Det är den högre statusen som lockar studenter till lärarbanan i Finland - inte lönen. Nu är lönen inte längre en del av statusen. Nu har den rent av hamnat i det andra laget. För det första vore det sympatiskt att lyssna på oss svenska lärare när vi skriker från taknockarna att våra löner är åt helvete för låga. För det andra är lönerna i Finland kännbart högre. De är uppbyggda på ett helt annat sätt än de svenska. Grundlönerna är fasta med större skillnader mellan stadierna, men till grundlönen kommer en lång rad tillägg. Det är tjänsteårstillägg, glesortstillägg, resultattillägg, extrauppdragstillägg, yrkesskicklighetstillägg, resultatbonus, med mera. Det går alltså inte att jämföra grundlöner, man måste titta på vad det verkligen blir i slutändan. I Finland har man också betydligt mindre undervisning och inte alls de extrauppgifter vi har i Sverige. När man har blivit litet varm i kläderna är det därför vanligt att man jobbar övertid. Det handlar inte bara om strötimmar, utan man har ofta en tjänst som är på mer än 100% med en bra övertidsersättning. Tar man på sig mer än man klarar av syns det i resultaten och i den individuella potten så läraren har själv allt att vinna på att kalkylera sin arbetsförmåga rätt. Det här ger en stor frihet, goda möjligheter att tjäna bra /alternativt ha det ganska lugnt och avslappnat och ändå ha en anständig lön. Dessutom innebär den systematiska kontrollen av måluppfyllelse att duktiga lärare får mycket respekt och uppskattning.
Stålarna räknas också i Finland och även där är tid pengar.

Vad är det då Alonso vill ge oss lärare istället för bättre lön? Jo, han vill ge oss konkurrens av obehöriga. Han lyfter nämligen det av de amerikanska lärarfacken kritiserade Teach for America som en åtgärd för att höja läraryrkets attraktionskraft. Ett program som bygger på att studenter erbjuds en gratis snabbutbildning mot att de binder sig att undervisa i två år. Istället för att fundera över hur man ska göra läraryrket mer attraktivt gör man det alltså gratis och därmed attraktivt för ett gäng utvalda personer att jobba som lärare med en slags miniutbildning under bältet. Ett sådant system är i bästa fall en konstgjord andning, i värsta fall något som undergräver läraryrket och minskar attraktionskraften. Ska vi lärare få upp våra löner och få vår arbetsgivares gehör när vi talar om arbetsvillkor och annan behandling får det inte finnas fler av oss än det behövs och då ska det inte heller gå lika bra med halva utbildningen.

Om det här har läraren Daniel Sandin skrivit en förträfflig artikel på SVD.se: "Sommarlov – men samtidigt sänks lönen"(även om jag blir litet avis på att han har åtta veckor sommarlov och jag bara sju). Den borde Skolvärldens chefredaktör Jane af Sandberg läsa. Följes med fördel upp med Gustav Fridolins artikel i DN: "Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola".

I det nummer av Skolvärlden som precis damp ner i brevlådan skriver Jane af Sandberg att lärarna måste ta plats i debatten. När vi gör det, vore det väl då förträffligt att uppmärksamma det - istället för att flagga för en nybakad krönikör som verkar ha fått kommandot: Skriv något om skolan är du bussig!

torsdag 16 juni 2011

Svensk Lärarprovning

Kortsynt nog har Björklund bara funderat över lämplighetstest ur en aspekt - elevens. Caligulor, pajasar och psykfall ska ryckas bort innan de hunnit rota sig. När man nu en gång inför något så dyrt, omständigt och svårkalibrerat som ett lämplighetstest borde man även göra ett uthållighetstest på den som överväger att bli lärare. Varför ska vi skattebetalare plöja ut en dyr utbildning på veklingar som ger upp redan efter ett halvår? Som börjar skaka i galoscherna så fort en förälder hotar med skolverket och som blir ledsna i ögat när de blir kallade fitta eller gubbjävel? Det är inte heller rätt mot eleverna att de först ska behöva göra gallringsjobbet åt oss och sedan tvingas utstå obehöriga vikarier.

Hur skulle ett sådant test gå till? Tja, jag tänker mig något i stil med prövningarna i Trollflöjten. Istället för vatten tänk skolpolitiker och ledare, istället för eld tänk föräldrar och elever.

Man kan väl börja med att bara litet allmänt dissa kandidaterna. Tala om hur värdelösa de är - typ boot camp i Kubricks Full Metal Jacket. Nästa steg kan vara ett kommando följt av en rad svårbegripliga och omständiga instruktioner. Innan de läst till punkt får de nya instruktioner. Innan de läst till punkt får de nya instruktioner. När de sedan förvirrade och stressade misslyckas med uppgiften skäller man ut dem efter noter. (Full Metal Jacket kan tjäna som modell även här). Den som bryter ihop skickar man hem, resten skickas ut på skolorna. Till elden.

Hur skulle den se ut då? Kanske finns det elever och föräldrar som skulle tycka det var kul att tirritera lärarkandidater och rent av var beredda att göra det utan ersättning? Annars kan vi legitimerade lärare inta rollerna. Nyttig katharsis för oss och dessutom har alla som undervisat några år ett bredare register än någon enskild elev eller förälder. Man kanske rent av skulle kunna göra en dokusåpa om testperioden som finaniserar alltsammans?
Tänk fritt, tänk nytt, tänk entreprenörskap.

Media: DN, SVD, Skolvärlden

Bloggar: Tysta Tankar, Max Entin (missa inte den här lysande satiren), Christermagister, metabolism för, metabolism mot,

söndag 12 juni 2011

Mitt eviga tjat om studentexamen

Det är 15 år sedan jag började skriva debattartiklar om skolan. En av de tidiga publicerades på DN:s ledarsida 1999. Den hette ”Kommunförbund i Fårakläder” och innehöll ett varmt försvarstal för Kaj Attorps. Så här skrev jag mot slutet: "Vi har inga objektiva, likvärdiga betyg i Sverige. Den nya läroplanen är allmänt hållen och lämnar stor frihet för individuella bedömningar. Utifrån den skriver man i skolorna egna lokala kursplaner och betygskriterier som också skiljer sig från varandra. Resultatet är ett stort godtycke. Till det får man addera att en lärare med många underkända verkar suspekt och att en underkänd elev innebär ett resurskrävande problem för skolan.
Om man vill ha rättvisa kunskapsbetyg som står för i stort sett samma sak över hela landet måste man ha en tydlig nationell kunskapsribba - en studentexamen. Innan vi har ett rikstäckande prov där alla landets elever testas på lika villkor kan vi inte tillförlitligt jämföra resultat vid olika skolor eller i olika kommuner.”

Studentexamen var medicinen redan då. Och nu, 12 år senare har jag alltså fått en artikel om studentexamen publicerad på DN-debatt. Det här var något jag aldrig trodde skulle inträffa, även om jag i likhet med Johan Kant har skickat in många artiklar. Ska jag vara helt ärlig har jag gjort det mer i hopp om att påverka debattredaktören och ledarskribenterna än i hopp om publicering. Landets tyngsta debattsida brukar vara förbehållen landets tungviktare. Ministrar, professorer, näringslivstoppar. En jättegrej för "a mere teacher" med andra ord. Om jag var monarkist skulle det vara som en inbjudan till en bal på slottet. Eftersom jag är republikan smäller det här högre. :)

Så vad är det då jag vill ha? Det viktiga är inte precis hur provet utformas utan att staten systematiskt kontrollerar i vilken utsträckning de övergripande målen i läroplanen uppfylls (läsförståelse, problemlösning, språkkunskaper, kommunikation, analys, allmänbildning, etc.) och hur olika lärare, skolor och kommuner sköter sig. Nationella proven möter högskoleprovet med vissa justeringar. Som mina bloggläsare vet är jag mycket nöjd med de NP i språk - där behövs inga större förändringar - och samtidigt mycket missnöjd med NP i svenska. Här behöver högskolan, skolverket och lärarkåren ha ett intensivt samarbete och också ta in elev och studentsynpunkter så att proven gör sitt jobb.

Jag tycker att den finska studentexamen lyckas bra med det här. I Finland har man sitt vanliga gymnasiebetyg och studentbetyget. Skolan slutar 14 februari i åk tre. Då har man en dryg månad på sig för självstudier innan studentskrivningarna börjar. Den tiden använder man på att läsa för att tenta upp betyg man är missnöjd med och på att repetera gymnasiekurserna i de ämnen man skriver. Numera är den enda obligatoriska skrivningen modersmål, man måste skriva fyra ämnen, men får skriva betydligt flera. Alla prov är skriftliga, preliminärrättas av ordinarie lärare och skickas sedan till Helsingfors för sluträttning. Det är vanligt att betygen förändras vid sluträttningen, men är det stor och frekvent diskrepans reflekterar det illa på läraren. Det gör givetvis också dåliga resultat.

Kör man på studentexamen är det bara att göra om det samma höst. På min tid fick man göra om obegränsat antal om man körde och man fick höja två gånger. Vet inte om det fortfarande är så. Det är i alla fall alltid så att resultaten kungörs i god tid innan studentexamen. Man vet alltså innan examensdagen hur det har gått och alla är med på festligheterna – även den som har kört. Det ses inte som någon stor grej. Oftast är det bara något prov man kört på och då gör man om det samma år i september. Det svenska systemet där man skämde ut den som kört offentligt på skolgården framstår för mig som grymt. Jag är heller ingen vän av muntan. Gärna en muntlig nödutgång för de elever som har svårt att hantera skriftliga prov – men inte obligatoriska muntliga prov.

Nu hoppas, hoppas, hoppas jag på en livlig debatt och förstås i slutändan att vi får en studentexamen. Så kära bloggvänner skriv! Ovänner med för den delen. Även mothugg uppskattas.

media: Zarembas fantastiska slutkläm på DN-Kultur, min artikel i DN, mina artiklar på Newsmill om friskolor 1, 2, en bra ledare av PJAnders Linder i SVD, en bra ledare i Corren.
bloggar: Johan Kant, Anne-Marie Körling, den hälsosamme ekonomisten, man oroar sig inte för småsaker, metabolism, ordklyverier, Tysta Tankar, statarkatten, skollyftet, det nya forum för framåtsyftande och positivt laddad skoldebatt Anna Kaya har tagit intitiativ till, Roger Haddad (FP),Peter Karlberg (S),Mathias Sundin (FP), Per Olsson.nu (MP), Morrica, litet äventyr med ord och bilder, Johan Westerholm (S), Iconomi (FP), Jan Lenander.

Uppdatering: Idag skriver DN:s ledarredaktionen om studentexamen och förstatligande. Ingen hallelujakör precis. Det fanns ledtrådar till avståndstagandet redan i bildvalet till min artikel dagen innan - Sigtuna, kungen och en svartvit bild för inte direkt tankarna till en modern resultatkontroll.

Jag ska självklart bemöta artikeln i längre form, men här är några snabba reflektioner. Finland har inte alls någon ”överraskande svag” uppföljning. Tvärtom är den finska studentexamen ett skarpt kontrollinstrument som används som ett sådant. Det är Sverige som utmärker sig genom att låta lärarna och skolorna sätta betyg på sig själva. Jag har inte heller angett avskaffandet av studentexamen som skolans huvudproblem. Det är meningslöst att gradera problemen, däremot bör varje skolreform ha ett uttalat syfte och en ordentlig uppföljning. Det jag däremot säger är att utan systematisk uppföljning och kontroll är vår konkurrensutsatta skola dömd att misslyckas och lärarna dömda till ofrihet och misstänkliggörande.
Till slut vill jag påpeka att om ”huvudsaken” är att följa upp ”hur eleverna utvecklas” vore det väl inte så dumt om vi tog oss i kragen och började göra just det...

lördag 11 juni 2011

Stockholm igen

Förra veckan bar det av till Stockholm för kulturbesök med skolan. I går var det dags för nästa Stockholmsbesök. Den här gången handlade det om familj, vänner och politik. Först vankades en kväll i goda vänners lag med vin, god mat, skratt och stimulerande samtal. Idag fick jag vara årsmötestalare på Liberal Mångfalds årsmöte med min käre son som sällskap och moraliskt stöd. Inbjuden av en nyfunnen vän, ordförande Maria Halkiewicz. Jag pratade om rädsla i allmänhet och främlingsrädsla i synnerhet, om rangordning och om det lockande i att ta en genväg upp på rangskalan genom att förpassa en hel grupp människor längre ner.

Jag föreläser ganska ofta och har gjort det i snart tio år. Men från att tidigare bara ha talat om lärstilar och språkmetodik, blir jag nu inbjuden att tala om allt möjligt – om allt från författare till härskartekniker. Alla ämnen har varit roliga och stimulerande, men att få prata om människosyn och ideologi var alldeles särskilt tillfredsställande. Det känns som om det är alldeles för sällan vi pratar om de viktigaste sakerna. Jag är glad över att jag fick göra det idag – dessutom i så vänligt och intresserat sällskap.

onsdag 8 juni 2011

Lärarna och friskolereformen

Jag har ju skrivit många blogginlägg och även en och annan artikel om friskolereformen - de flesta av dem kritiska. I artikeln ”Ett magplask i Friskoledebatten” kritiserade jag Roland Poirier Martinssons kanonisering av reformen. För en vecka sedan fick jag svar på tal: "Friskolorna gynnar alla". Ett riktigt mustigt svar på tal med många gliringar och en och annan förolämpning - högst förståeligt efter min beska artikel. Men en förolämpning har gett mig en hel del tankegods. Poirier Martinsson anklagar mig nämligen för att komma med anekdotisk kunskap. Min första tanke var att det här var en befängd anklagelse från en man som anger sina barns utmärkta kommunala skola som belägg för att det finns bra kommunala skolor. Snacka om ”the pot calling the kettle black”. Men när jag tittade genom min artikel för att få klart för mig vad det var han kallade anekdotiskt började jag istället fundera över lärarnas ställning i skoldebatten. Var går gränsen mellan anekdotisk kunskap och yrkeskunskap? Som ämneslärare har man så där en 150 elever per läsår, runt femtio kollegor och rätt många trådar till andra skolor via gamla kollegor, studiekamrater, ämnessamarbete, med mera. Dessutom får man information av och om tidigare elever. Jag hävdar att allt det här sammantaget är en slags yrkeskunskap - en kunskap som borde tas tillvara bättre.

Jag har skrivit en del om det här i mitt svar på Poirier Martinssons artikel: ”Först likvärdighet, sedan valfrihet”, men jag tänker att vi lärare borde bli bättre på att samla våra insikter och erfarenheter. Att Metta Fjelkner vet om att det inte finns några hallelujakörer för friskolereformen bland LR:medlemmarna är tydligt på de debattinlägg hon har skrivit. Man kan sammanfatta hennes budskap som: Skärp er.

Jag tycker att fackförbunden borde göra mer än så. Varför inte ha ordentliga medlemsundersökningar när det gäller alla reformer? Vi lärare sitter inne med en hel del kunskap om vad som verkligen händer på verkstadsgolven. Den beprövade erfarenheten behöver helt enkelt lyftas fram och sättas i arbete. Men då måste vi först samla den och samla oss.

söndag 5 juni 2011

Elever på Kulturbad i Hufvudstaden

Kultur, det är något våra ungar behöver. På den punkten är alla överens. Men hur servera? Hur paketera? Tar man med sig en klass till teatern och de lider sig genom föreställningen finns risken att de dömer ut teater som konstform för all framtid. Ett museibesök kan även det bekräfta fördomar lika väl som öppna dörrar. Läraryrket när det är som bäst - eller när det är som sämst - kan uppenbara sig under ett besök i finkulturen. Viktigt är förstås att man väljer med omsorg. Romeo och Julia på Dramaten. Bättre kan det väl knappast bli?

Vi var sex lärare från Djäkneparksskolan som följde med våra tre klasser till Stockholm, och alla hjälptes i bästa endräkt åt med de praktiska detaljerna. Men eftersom besöket var mitt initiativ kände jag ett tungt ansvar för att allt skulle klaffa och hann både hyperventilera och ångra hela projektet flera gånger. Tänk om en elev skulle peta på Jackson Pollock tavlan eller luta sig mot en installation på Moderna? Eller bli rånad eller borttappad på stan? Eller skämma ut sig och skolan på Dramaten?

Det var nog det sista jag var mest rädd för. Det är inte lätt att få fjorton- och femtonåringar att inse att det finns lägen i livet då man verkligen inte får vare sig läsa sina SMS eller viska till varandra. Vi förberedde dem både med information om vad som gäller på konstmuseer och teatrar, moralpredikningar och en miniföreläsning om Shakespeares liv, teatern på hans tid och pjäsen Romeo och Julia. Vi såg också den första halvtimmen av filmen med di Caprio. Just det sista var absolut ett klokt drag. Parallellerna till gängkrig, alla coola skådespelare, gliringarna till föräldragenerationen - det fanns mycket som väckte intresse och undanröjde motstånd i den lilla inledningen. Men att se till att 90 elever sitter knäpptysta med avstängda mobiltelefoner i tre timmar medan man lyssnar på ett språk där en hel del går in genom ett öra och ut genom det andra samtidigt som man har kompisar på vardera sida det är en lärarutmaning som heter duga. Chansen att de ska tacka en för att man introducerat dem för modern konst eller klassisk teater är inte heller den överhängande.

Man kan förstås fråga sig varför man alls ska utsätta sig och dem för en sådan prövning? Ett svar på den frågan är att skolan ska vidga vyer och öppna nya världar. Visa på sådant man annars inte skulle komma i kontakt med, demonstrera att människor viger sina liv och känner djup passion för sådant andra människor knappt vet existerar. Men den främsta orsaken är att kultur är något som höjer oss människor och som fyller djupa behov av mening och skönhet och något som därför behöver göras tillgängligt för alla. Det är inte lätt att övertyga en fjortonåring om värdet av finkultur. Men den som har varit på konstmuseum, konsert och teater vet åtminstone att det finns och kan skaffa sig tillträde den dag behov uppstår.

Jag växte själv upp med täta konserter, teater- och museibesök. Allt det såg jag som självklart och inget som vare sig jag eller min bror uppskattade när det begav sig. Men som vuxen har jag varit väldigt tacksam över den kulturella initieringen. Nu tycker jag att en halvtimme framför rätt konstverk med rätt musik i hörlurarna är en höjdpunkt i livet, att en konsert på de Geer med Norrköpings Symfoniorkester är en bättre lisa för både kropp och själ än en helg på Spa och att en teaterföreställning kan ge en djupare upplevelse av livet, och när det vill sig samtidigt en känsla av samhörighet med andra människor genom både tid och rum.

Så hur gick det? På Moderna museet möttes vi av en man som röt order till ungarna, påpekade att de gick in gratis medan andra betalade, skrämde upp dem med ruskiga berättelser om unga ligister och skadeståndsskyldiga föräldrar och som hotfullt inskärpte att vi alla måste vara i samma rum hela tiden och på inga villkor fick röra vid något. Det var givetvis en dämpad skara som följde med in i salarna. Varje gång någon elev visade entusiasm för ett verk och därför lämnade flocken var jag tvungen att kalla honom eller henne tillbaka - vi skulle ju alltid vara i samma rum. Hela museet fick givetvis tummen ner. Den vanligaste kommentaren var att bildläraren är väl njugg med betygen om man kan sälja sådant. De enda undantagen var en liten skara som hade träffat på en vänlig och hjälpsam anställd i det nästsista rummet, en kvinna som log mot dem och som pratade med dem om konsten. Henne skulle jag vilja sända ett stort tack. Till mannen som tog emot oss skulle jag vilja ställa en fråga: Vad är det för mening med att ge elever gratis inträde om man behandlar dem som potentiellt farliga parasiter? Vad vill man uppnå med det?

På Nationalmuseum blev vi bättre bemötta och på Dramaten var alla vänliga och hjälpsamma och vi hade fått jättebra platser. Hälften av eleverna fick sitta uppe på scenen - en häftig upplevelse. Resten av oss satt i bättre halvan av salongen. Jag sände många tacksamma tankar till gruppbokningen. För många av eleverna blir det här deras livs enda teaterbesök. Då är det inget vidare om man sitter längst bak, halvt gömd bakom en pelare. Så blev besöket också en klar succé. Många av eleverna var helt uppeldade, några talade ogillande om elever från andra skolor som pratade och störde dem, ingen uttryckte missnöje med upplevelsen. Så var det också en riktigt bra Romeo och Julia. En lyckad översättning, fartfyllt, humoristiskt, skickligt regisserat och spelat. Julia var extra imponerande - så övertygande att vi var flera som grät mot slutet.

Efter första akten var det några gamla damer som ville veta vilken skola våra välartade elever kom från. I andra akten gick det inte riktigt lika bra. Min klass skötte sig, förutom två gossar som viskade men som snabbt tystnade efter en ljungande blick från sin stränga klassföreståndare. Men på första publikbänk framme på scenen satt det två flickor med påslagna mobiltelefoner i högsta hugg, och man kunde till min stora skam se att de varken satt sysslolösa eller tysta. Min kollega Henrik gjorde allt han kunde för att få tyst på dem. Men sitter man på scenen några meter från handlingen är det inte så mycket man kan göra utan att förstöra hela föreställningen. Min dotter som satt några platser ifrån berättade att den ena flickan förklarade handlingen för den andra, att hon själv blängde flitigt och ilsket på dem och att de också fick en högst sardonisk blick från Romeo när skådespelarna bugade mot publiken vid pjäsens slut.

Mina farhågor infriades alltså. Men också mina förhoppningar. Så en liten skamsen ursäkt och ett jättestort tack till Dramaten. Ni gjorde världen litet större och litet mer spännande för våra elever: "This bud of love, by summer’s ripening breath,
May prove a beauteous flower when next we meet."

lördag 4 juni 2011

Politiskt ansvar och balkongscener

Det har varit en tuff vecka för mig. I måndags hade vi ett långt och stormigt kommunfullmäktige här i Valdemarsvik. Det mynnade ut i att kommunstyrelsen nekades ansvarsfrihet med rösterna 18 - 9 och att min partikamrat Göran Löfsved lämnade alla sina politiska uppdrag. Det lämnar vår lokalförening utan ordförande, kommunstyrelserepresentant och gruppledare. Om det har jag skrivit mer i min NT-blogg. Det här är både ovanligt och ganska så big deal, men det är inte det som har upptagit min tid och stulit min energi. I onsdags åkte min klass 8 C och två andra klasser från Djäkneparksskolan till Stockholm för att gå på konstmuseum och på Romeo och Julia på Dramaten. Jag och mina två yngsta ättelägg var hemma två på natten, utmattade och uthungrade. Sedan dess har jag sovit, vårdat en förkylning och astma, rättat prov, skrivit om friskolor och lyssnat på Brigitte. I morgon ska jag skriva om Romeo och Julia. ... Om jag orkar.