lördag 28 januari 2012

Hur ser vi på våra elever egentligen?

Jag blir ofta förundrad över den tvärsäkerhet med vilken lärare (och andra för den delen) yttrar sig om vad elever kan eller inte kan och vad det beror på. Så sent som för några dagar sedan hörde jag en lärare berätta att hon sagt till sina elever: "sådant är bara möjligt om man är riktigt språkbegåvad." Så tråkigt med en värld där man sätter upp gränser för vad som kan uträttas på det sättet. Så tråkigt, så arrogant och så väldigt skadligt. För det första är arbetsinsats och motivation betydligt viktigare framgångsfaktorer än begåvning. För det andra är vi alla språkbegåvade. För det tredje kan vi bara veta om en elev har nått ett mål eller inte - vi kan i stort sätt aldrig vara helt säkra på varför. Ett litet exempel: På gymnasiet hade jag en lärare som både hade dålig andedräkt och luktade svett. Jag frågade honom aldrig om hjälp och när han förklarade något hörde jag aldrig vad han sa - jag kände bara hur illa han luktade. Han trodde kanske att jag var obegåvad. I själva verket var jag specialbegåvad - med ett gott luktsinne.

Vi måste sluta etikettera elever på det sättet. När en elev inte når målen är det läge för troubleshooting och självrannsakan. Lägger eleven ner tillräckligt med tid? Sker arbetet på bästa sätt? Hur är det med förkunskaper, förförståelse, motivation, självförtroende? Gör jag själv ett tillräckligt bra jobb? Finns det variation? Har eleverna inflytande, möjlighet att välja efter intresse. Våra elever är begåvade och det är vårt jobb att göra dem mer begåvade. Inte att begränsa och diagnosticera dem.

 Läs Johan Kants artikel om elevsyn och framgångsfaktorer i undervisningen på Skola och Samhälle.

torsdag 26 januari 2012

Kan man jämföra skolor ?

Så lyder frågeställningen i kvällens #skolchatt (Twitter 20 - 21).  Man kanske behöver börja med att fråga sig är det ett nödvändigt eller önskvärt mål  att kunna jämföra skolor?
Vad händer när man inte kan göra det?  Motiveringen inför kommunaliseringen var ju att skolan skulle kunna anpassas för lokala villkor och behov - dvs att man skulle öppna upp för skillnader. Men vad handlar det om för lokala villkor och behov? Finns det lokala skillnader som vi gillar och som är bra för våra barn?

I måndagens NT hade vi en jämförelse av Norrköpings gymnasieskolor. Det man redovisade var lärartäthet, behöriga lärare och elever som går ut med godkända betyg. Siffror kan man alltid jämföra, men vad står de för? Vi kan läsa oss till att skolan med högst lärartäthet har 9 lärare per 100 elever, medan den med lägst låg på 4.  Det gick också snabbt att se att lärartätheten var mycket högre på de kommunala gymnasierna. Kunskapsgymnasiet hade 6 lärare per 100 elever, John Bauer 5. Det säger förstås en del, men utan att veta hur elevunderlaget ser ut, vilka linjer det handlar om kan man inte göra en rättvis jämförelse. Samma sak gäller godkända betyg. Vi kan se att det finns skillnader även där, men hur ser elevunderlaget ut? Vad kunde eleverna när de började? Vilka kunskaper står betygen för? Är det de elever som kan mest som har de högsta betygen, eller handlar det om glädjebetyg?

Som förälder vill jag inte veta av några lokala villkor och behov. Jag vill att mina barn ska gå i en bra och likvärdig skola, en skola som rustar dem för den framtid de väljer, oberoende av vilken kommun vi flyttar till. Men så ser det inte ut. Skillnaderna mellan skolor är hårresande stora. I flytten från Uppsala till Valdemarsvik fick vår nio-åring gå på tomgång i två år innan de nya klasskamraterna var på samma nivå. Den lokala påverkan jag har sett exempel på är att politiker och eller föräldrar i kommuner med få akademiker premierar trivsel framför kunskap och protesterar mot läxor och kunskapskrav. Är det här verkligen lokala villkor skolan ska anpassa sig efter?  Villkor som innebär att de barn som inte har bokhyllor och akademiker hemma tar det extra lugnt i skolan och har halva läxbördan? Jag tycker inte det. Om jag flyttar från Lund till Karesuando, eller från Uppsala till Valdemarsvik ska mina barn få en lika god skolgång och lika många framtidsdörrar att välja mellan. I eftersnacket till Världens Bästa Skitskola del 1 säger Göran Greider så här: ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.”  På den här punkten är Göran Greiders och mitt ideal identiska. Skolan skall vara bra och likvärdig. Den ska göra sitt jobb oberoende av var i landet den finns, oberoende av lokala villkor och önskemål.

Man ska nämligen inte bara kunna jämföra skolor. Man ska kunna lita på dem. 

Idag släppte Skolverket en mycket intressant rapport som heter Kommunalt Huvudmannaskap i Praktiken.  I inledningen förklarar man syftet så här: Rapporten syftar till att fånga huvudmännens perspektiv och visa på specifika grundproblem i skärningspunkten mellan nationell styrning och kommunal självstyrelse. I klartext letar den svar på frågan:  Varför sköter kommunerna skolan så olikvärdigt och med sådan nonchalans inför statliga krav och lagar? En fråga man också till viss del besvarar. Läs också Anna Ekström i Dagens Samhälle.

Jag kommer att återkomma till den här rapporten, men redan i det här sammanhanget är det värt att konstatera att man också måste kunna jämföra huvudmän. Och att man också måste kunna lita på dem.

Morrica har skrivit klokt om det här och hon modererar även #skolchatt i kväll. Titta först över till You're no different to me så ses vi på Twitter klockan 20.

söndag 22 januari 2012

Missa inte "Den övervakade skolan"

I går tittade jag på första avsnittet av ”Educating Essex”, eller, som det av någon outgrundlig anledning heter på svenska, ”Den övervakade skolan”. När Morrica skrev om det här programmet för andra gången tyckte jag nämligen att det var dags. Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ett program med ett namn som låter som kritik i sig. Något bra mycket mindre underhållande och inspirerande, det är i varje fall helt klart.

Educating Essex påminner en del om första säsongen av Klass 9 A och erbjuder en skarp kontrast mot säsong två av den serien och mot Världens bästa skitskola, två program som vältrade sig i tillkortakommanden och misslyckanden. Här har man istället valt ut en prisbelönad skola och lagt fokus vid en uppskattad, karismatisk och humoristisk biträdande rektor. Genom att installera mängder av kameror istället för att ha ett kamerateam på plats har man också lyckats få en riktig ”fly on the wall” känsla.

Jag tittar på programmet och tänker vad avslappnade och glada lärarna verkar. Så kul de har på sina möten och så bra de samarbetar. Det var också ovant att se en rektor och en biträdande rektor som är så hands-on. Som tar konflikter, svåra samtal och som samarbetar med lärarna i det dagliga. Programmets klimax är när en elev anklagar biträdande rektorn för att ha tagit henne hårt i armen då hon vägrade ta av sig sin huvtröja. Detta efter att hon svurit åt honom och därför blivit hemskickad. En kollega hanterar mamman på telefon, berättar att  Mr Drew nekar till anklagelsen och hälsar att han varit på minst en meters avstånd från henne hela tiden. Rektorn kallar in flickan, ber henne förklara precis vad som hänt och var. Han förklarar att han tar allvarligt på hennes anklagelser, att han är ansvarig för hennes säkerhet och att lärare som inte kan behärska sig och gör fysiska utspel mot elever måste lämna sina uppdrag med omedelbar verkan. Han påminner också om att de har övervakningskameror och att det alltså är möjligt att ta reda på precis vad som har hänt. På så vis ger han henne en möjlighet att backa. En möjlighet hon inte utnyttjar.
Med hjälp av filmmaterialet går det att etablera att flickan ljugit och att Drew aldrig varit i närheten av henne. Flickan får omedelbart en ordentlig utskällning och blir relegerad resten av terminen (oklart hur länge, men antagligen några dagar).

I Sverige hade det för det första varit otänkbart att vara så avfärdande mot föräldern. Föräldrar är kunder här. Dem ska man till varje pris hålla sig väl med. En svensk rektor hade helt säkert också fått det här på sitt bord. Antagligen hade läraren blivit inkallad först och  utsatt för grillning snarare än stöd. Här får vi inte ha den typen av kameraövervakning, så ord hade stått mot ord. Möten hade följts av möten, utsagor av utsagor. Antagligen skulle den stackars läraren ha fått spendera många timmar i olustiga möten. Stämningen i klassen skulle antagligen ha blivit bekymmersam med olika partier tagna. Till och med om det hade funnits vittnen skulle man säkert ha slätat över flickans handling.

Men vem gagnas av vår tandlöshet? Att komma med falska anklagelser är oerhört allvarligt och inte alls något som är ovanligt i skolans värld. Man kan anta att en elev som gör det i en såpass oträngd situation inte gör det för första gången och heller inte för sista. Liv blir ödelagda av sådant. Om ingen sätter stopp för det, vill säga.

Klockan åtta sänds del 2 av den här serien.  Här är länken till en artikel med brittiska reaktioner på programmet. Intressant nog reagerar de över slapphet och bristande disciplin.

Bloggar: Henrik Birkebo har skrivit en bra sammanfattning med analys av del 1. Här är länken till Morricas första inlägg. 

onsdag 18 januari 2012

Studentexamen och Centrala Kunskapsmål eller Entreprenöriellt Lärande och Progressiva Lösningar?

Idag finns min replik på debattartikeln ”Studentexamen urholkar lärandet” i Sydsvenskan. Den är ordentligt nerkarvad, knappt hälften av det jag ursprungligen skickade in, men det kändes helt okej när jag såg att man hade tagit in ytterligare en artikel om studentexamen; ”Studentexamen utvecklar eleverna”. Den är skriven av en Malmölärare som jobbar inom IB (International Baccalauréat). Han beskriver vilka konsekvenser examensprovet har för honom och för hans elever och jämför med den traditionella svenska skolan. En mycket bra och tänkvärd artikel. Stark läsuppmaning.  Mats berättar i Tysta Tankar att Sam Olofsson är hans dotters lärare och att artikeln inte fanns med i papperstidningen. Extra viktigt därför att sprida den.

När det gäller min egen artikel, var jag inte så glad över rubriken; ”Studentexamen är progressivt”. Att något är progressivt betyder inte att det är bra - lika litet som det som inte är progressivt med automatik är dåligt. För min del är jag villig att leta i Antiken efter lösningar om de verkar vettiga. (Johan Kants seminariemetod verkar för övrigt vara inspirerad  av Sokrates). Albert Camus skrev ett tackbrev till sin mellanstadielärare dagen efter att han fick Nobelpriset. I det förklarade han att hela hans författarkarriär berodde på läraren. Att forska i den lärarens elevsyn och metodik skulle inte vara progressivt, men antagligen matnyttigt. Filmen Hets har orättvist fått prägla backspegelbilden av den svenska skolan. Allt var varken sämre förr eller bättre förr.

I artikeln ”Studentexamen urholkar lärandet” öser man friskt på med den typen av värdeladdade men intetsägande adjektiv. Studentexamen är till exempel inte ”en progressiv lösning för att göra skolan relevant”. Men det är verksamma lösningar vi behöver, inte progressiva.  Och skolan behöver inte göras relevant, det behöver göras bättre och mer likvärdig.
Man talar också  om ”framstående och kompetenta personer” som har ”både intressanta och inte minst bättre former av examination än det gamla provet”. Vad det skulle vara för personer nämner man däremot inte. Det är att hoppas att de skyndsamt ger sig till känna. Det vill säga om de verkligen är kompetenta och inte bara framstående och om formerna verkligen är bättre och inte bara intressanta. För att personerna är framstående och formerna intressanta är ungefär lika relevant som att lösningarna är progressiva. 

I den här artikeln som publicerades ungefär samtidigt som mitt blogginlägg om entreprenöriellt lärande målar man också upp ett motsatsförhållande mellan EL - något som enligt skribenterna står för att vi förväntas ta ett allt större ansvar för våra liv och livsval - och centraliserade kunskapsmål som påstås leda till fastställt innehåll och arbetssätt. Inte nog med att vi får ytterligare en definition för EL - en definition som skiljer sig en hel del från Skolverkets - förhållningssättet ställs dessutom mot centrala kunskapsmål. Orsaken till den här konstruerade motsättningen tror jag är egennytta. Flera av undertecknarna har nämligen karriärer knutna till entreprenöriellt lärande. Centraliserade kunskapsmål har vi haft i flera sekler. Det är det väl knappast någon utöver de här skribenterna som vill att vi ska avskaffa. Syftet med ett examensprov är att ta reda på i vilken utsträckning vi når de centrala kunskapsmålen, inte att kontrollera arbetssätten. Det entreprenöriella lärande man lyfter som en motsats till kunskapsmålen är däremot just en sådan centralt påbjuden arbetsform skribenterna utger sig för att befara. Ett statligt styrande av hur, istället för av vad eleven ska lära. Med en studentexamen får elever och lärare tvärtom en ökad frihet att välja metoder och arbetssätt och samtidigt ett redskap för att utvärdera de metoder man använt. Om entreprenöriellt lärande har en gynnsam effekt på elevernas motivation och kunskapsutveckling och om ämnesövergripande arbete ger stora synergieffekter kommer det sålunda att märkas när och om vi får en studentexamen. Givetvis också om det inte är så - vilket antagligen är vad skribenterna befarar.
Redan artikelrubrikens tes, att centralrättade examensprov skulle urholka lärandet, är ett häpnadsväckande påstående. Det finns forskning som visar att lärandet accelererar i en provsituation och att prov således är bra för inlärningen. Givetvis är det skillnad på prov och prov, men hur skulle ett prov kunna lyckas med motsatsen? Ett inlärningsminus?
 Påståendet får heller inte något som helst stöd i artikeln. Det upprepas bara som vore det en etablerad sanning.

 Det är det också i vissa läger.  Orden betyg och studentexamen är som röda skynken för många svenskar. En orsak till det är att man felaktigt associerar till sortering och klassamhälle.Vill vi ha ett rättvist och likvärdigt betygssystem måste vi först av allt frigöra oss från synen på betyg som intelligenstest eller kvalitetsstämpel på våra barn. Ett med rätta godkänt betyg är inget mer än ett kvitto på att målen har nåtts. De mål som är uppställda för lärare, skolledning och politiker i minst lika hög grad som för eleverna. Ett underkänt betyg kan lika gärna bero på en obehörig eller dålig lärare, stökig klass eller otillräckliga resurser som på elevens arbetsinsats och inlärningsförmåga. Bristande arbetsinsats är för övrigt en väldigt mycket vanligare orsak till ett underkänt betyg än inlärningsproblem. Elever kan underprestera, men det kan också lärare, kommuner, rektorer, politiker och lärarutbildare göra. Är det så att en lärare underpresterar skall det leda till fortbildning, handledning eller vad annat som krävs. Handlar det om en skola behöver man se över resurser, ledning, personal, etc. 

Vi har en skola som brottas med stora problem. Orättvisa betyg, sjunkande kunskapsresultat, en stor grupp elever som inte når målen, så kraftig brist på likvärdighet att föräldrarnas utbildningsnivå är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn - inte elevens begåvning, motivation, intresse eller skola, utan mammas och pappas universitetspoäng. Det trots att skolan har som uppdrag att fungera kompensatoriskt. Vi har ett antal skolor som är så undermåliga att de direkt har bestulit sina elever på den skolgång de har rätt till. Det här sammanfattas av de tio skribenterna på det här viset: ” Sverige vill självklart kunna visa upp en skola i världsklass. Med den tradition av respekt för unga vi har i landet och med de finansiella resurser som står till vårt förfogande är det naturligtvis pinsamt att vi hamnar så långt ner i alla mätningar.” Pinsamt? Vill visa upp? Förstår de att det handlar om våra barn? Att varje unge som blivit snuvad på kunskaper får hela sitt liv ödelagt? Förstår de inte att det är just de barn som har de sämsta hemförhållandena som drabbas hårdast i vår orättfärdiga skola? Vad spelar pinsamheter och hävdelsebehov för roll bredvid det?

Utan en bra och likvärdig skola kan vi aldrig få ett bra samhälle. Det målet når vi inte genom en skolinspektion vart fjärde år. Skolan måste kontrolleras elev för elev, lärare för lärare, skola för skola, kommun för kommun. Inget annat duger. Det räcker med inspektioner och stickprov när det gäller hygienen på gatukök men det duger inte för skolan. Vi kan ta risken att ligga magsjuka i några dagar. Men våra barns skolgång och framtid är en för hög insats. Där räcker det inte med procentsatser och hyfsade odds. Där måste vi faktiskt ha garantier.

Här är länken till en Newsmillartikel jag skrev i december och aldrig hann blogga om: "Partierna bör samarbeta om en ny studentexamen." Det politiska käbblet om skolan är så destruktivt och så onödigt. Vi vill ju alla att våra barn ska lära sig mycket, vara trygga, trivas och göras delaktiga i skolan och det går ju faktiskt att ta reda på om våra barn lär sig mycket, är trygga, trivs och görs delaktiga i skolan.



måndag 16 januari 2012

Nu är det bara verkstad som duger när det gäller tvångssteriliseringarna.

Nu är tvångssteriliseringen av transsexuella på tapeten igen. Ett ämne jag bloggade flitigt om för drygt 1,5 år sedan.  Orsaken är att det är tal om att lyfta ut dem från det övriga paketet och utreda ett varv till. Det trots att frågan redan är utredd, det trots att socialstyrelsen har lämnat sin rekommendation och uppfattningen att steriliseringarna är en skam för vårt samhälle, det trots att det finns en överväldigande politisk majoritet för att ta bort dem. Det skulle vara en befängd långbänk.Till vilken nytta? Förutom KD är det enda parti som kan tänkas vilja ha kvar tvångssteriliseringarna SD. Och när det gäller KD:s ställningstagande har vi hört allt flera gånger tidigare. En repris av den argumentationen kan varken vara bra för någons sinnesfrid eller matsmältning.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är kontentan av Lennart
Sacrédeus (KD) argumentation i frågan på Brännpunkt i SVD. Ja och så, varför hoppar ni jämt på oss i KD (”Ändå utsätts vi som parti för en ständig nedlåtande attityd från ledande liberala och socialdemokratiska ledarsidor när vi tar vårt parlamentariska och demokratiska ansvar”).

Jag undrar om inte det är den självömkan som jag finner mest stötande. När det gäller transsexuella talar vi om en liten grupp människor som för det första måste hantera det svåra att vara född i fel kropp med det utanförskap det ger. De måste dessutom hantera både omvärldens fördomar och diskriminering och själva ta och hantera ett antal svåra beslut. Det är inte konstigt att det här är en grupp med mycket hög självmordsfrekvens och psykisk utsatthet. Dem misstänkliggör Sacrédeus genom att ifrågasätta att en kvinna som vill behålla sin livmoder ”genuint vill bli man” och behöver ett könsbyte. Därpå har han mage att klaga över att KD utsätts för ”nedlåtande attityd”. Vem är det som är nedlåtande mot vem här?

Sacrédeus (det måste väl ändå vara ett antaget namn när en kristdemokrat heter helige Gud?), denne representant för verklighetens folk förstår uppenbarligen inte att man både kan ha - var för sig eller tillsammans -  rätt till laglig könsdefinition, en kropp som överensstämmer med ens inre och familj. Rättigheter de flesta av oss tar för självklara.  Sacrédeus oroar sig över ett tredje kön - en man med livmoder. Finns det ingen förlossningsläkare som kan lugna honom? Naturen bjuder på väldigt mycket större könsvariation än vi kan ordna med vare sig lagparagrafer eller skalpell och suturer.
Den fråga Sacrédeus borde ställa sig är på vilket sätt transsexuellas frihet att välja om de vill ha barn, vilka ingrepp de låter göra och vilket kön de har på körkortet påverkar hans eller någon annans frihet? Det vill säga på vilket sätt och med vilken rätt han har något med saken att göra.

Nu är det bara att hoppas att övriga alliansen visar kurage,  handlingskraft - eller åtminstone politisk självbevarelsedrift. Tvångssteriliseringen av transsexuella är en pinsam kvarleva som vi inte kan bli av med fort nog. Om det ska lyftas ut ur övriga paketet ska det vara för turbobehandling - inte för långbänk.

... Inte för att jag själv deltagit, men är det inte dags att sluta stödrösta på KD?

Som tur är följdes Sacrédeus artikel ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”
 av en alldeles utmärkt replik skriven av Hanna Wagenius och Adam Cwejman ”Regeringen borde inte gett efter för KD”. I dag har Hanna Söderström fått in en replik; "Juridiskt kön inte detsamma som biologiskt". Jag blir alltid imponerad av hur sakligt, nyktert och vänligt hon skriver - det trots att hon själv utsätts för de fördomar hon beskriver. På Newsmill har många skrivit.  Här är länken tillAmanda Briheds artikel. Sydsvenskan har en bra ledarartikel i ämnet: Dammigt Tvång.

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet: Mor lilla mor ...Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg
Skäggiga damenTvångssteriliseringar som skyttegravspolitik, Snart får även skägglösa byta kön.

torsdag 12 januari 2012

Lärarens ledarskap i dagens #skolchatt

I kväll gör jag praktik som skolchatt-moderator under Morricas kompetenta handledarskap. Twitter är inte mitt mest naturliga forum, med min tendens till långrandighet i skrift, men jag ska göra så gott jag kan. :) Länk till #skolchatt på twitter.

Lärarens ledarskap i klassrummet, ja....  Kanske en sådan diskussion kan komma att tangera hela det minerade området  auktoritet  mot auktoritär, curling mot kadaverdisciplin, flum mot lydnad. Vad gör en lärare till en god ledare? Vad förväntar sig eleverna? Vad står det i styrdokumenten?

Hur blir man bättre som ledare? Hur får man auktoritet? När övergår det i att vara auktoritär?
Hur förenar man elevernas rätt till inflytande över allt som rör deras skolgång med kravet att läraren ska ta ansvar för undervisning och studieresultat?
Vilka förutsättningar krävs för ett gott ledarskap i klassrummet?
Kollegiala tips och varningar?  Det ska bli spännande att få reda på vad alla tycker.

Här bjuder jag på en dikt jag skrev för ett antal år sedan:

    Ledningsfrågor

Inte skall väl lilla jag? Nej tror ni att en sån som jag?
Vad tycker du och ni och du? Vad tror ni? Blir jag till behag?
Jag vill ju inte sticka opp, som trodde jag jag vore nån
För  dryghet tycker ingen om, jag svär jag inte blivit sån
Men anser alla att jag ska, då tackar jag väl ändå ja
För lönen vill jag gärna ha, och tänk, ni tycker jag är bra! :)


Att härska  här är inte kul men någon måste görat ju
Jag bläddrar fram till rätt klausul och undrar vad ni tisslar nu?
Pratar ni om vad jag gjort och vad jag sagt och vad jag bort?
Fy vad fräckt nu blir jag arg, det är ju tungt med ansvar stort
Understår ni er att le? Tror ni jag skall ha fördrag
med sådan fräck respektlöshet? Att hånas så? ...
En sån som jag?


Här är några länkar som kan tjäna som uppvärmning: The value of teachers, en artikel i New York Times som Jan Sjunnesson tipsade om, och



måndag 9 januari 2012

Entreprenöriellt Lärande - Been there, done that.

Vi har en skola  där kunskapsresultaten och likvärdigheten har varit i kraftigt fall under en lång tid. Nästan var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg, samtidigt som betygen är så godtyckliga att Skolinspektionen liknar dem vid ett lotteri.  Somliga rycker på axlarna åt det här och menar att kunskaperna inte är det viktigaste. Kunskap är ändå en färskvara som surnar innan man lämnar skolan. Eleverna i Sverige lär sig andra saker istället. De blir mer kreativa, mer självständiga och när de väl behöver kunskaperna vet de var de ska hitta dem.  På nittiotalet gick det här hand i hand med PBL och ett klassrum där eleverna var forskare på jakt efter sin egen kunskap och där lärarna skulle akta sig för att komma i vägen för elevernas motivation, drivkraft och kreativitet. Idag är det Entreprenöriellt Lärande som tagit över manteln och spiran.

Det här är ett cyniskt och kallsinnigt resonemang.  För det första har vi inte belägg för att de senaste decenniernas skola lämnat ifrån sig mer kreativa och självständiga elever som kompensation för att de lärt sig så litet. För det andra är våra hjärnor vad vi gör dem till. Ju mer vi lär oss, ju mer vi anstränger oss desto fler synapser och grå celler får vi.  Skolan är som ett enda långt gym-pass för hjärnan.  Den som tror att kreativiteten och entreprenörsandan spirar i den hjärna som bara tas fram vid festliga tillfällen misstar sig.

Men framför allt är resonemanget stötande för att det handlar om unga människor som har blivit bestulna på de kunskaper och färdigheter de behöver för att klara sig i livet. Kunskaper och färdigheter de har rätt till. För de elever som misslyckas i skolan, och även för de elever som går ut med godkända betyg, men utan motsvarande kunskaper väntar en dyster framtid.  Inte bara professionellt utan också personligt. Utan de grundläggande färdigheter och kunskaper som förutsätts hamnar man utanför samhället på alla plan. Man hänger inte med i samhällsdebatten, man saknar redskap för att slåss för sin situation, man förstår inte referenser, man känner sig dum, känner sig utanför.  Det är faktiskt så allvarligt att vuxenvärlden borde sätta till alla klutar för att inte en enda unge i Sverige ska hamna i en så eländig sits.
 
Ändå är det inte kunskapsmålen som är i fokus i våra nya styrdokument, för det är inte kunskapsmålen som ska genomsyra hela den svenska skolan utan det skall istället entreprenörskap göra. Redan i förskolan ska våra barn lära sig att bli ”hittepåiga”.

Mina äldsta barn hade oturen att gå på ett lågstadium som var entreprenöriellt genomsyrat redan på nittiotalet. Man bekymrade sig inte så mycket om de olika ämnena utan jobbade i stora ämnesövergripande sjok på någon månad. Eleverna fick verkligen vara kreativa. De klippte, de klistrade, de byggde och ritade. Dessutom fick de själva skapa små dikter, texter eller sånger om dinosaurier, planeter, eller vad det nu rörde sig om.  Politikerna i Uppsala applåderade denna föregångsskola där ingen lärare någonsin intog en kateder och där lärarna arbetade helt i lag årskursvis. Eleverna var däremot skoltrötta redan på vårterminen i åk 1, och mina barn - som både kunde läsa långt innan de började skolan - hade så stora kunskapsluckor att de kom ikapp elever från mindre framstegsvänliga skolor först på gymnasiet. Och de kommer ändå från ett hem klätt av bokhyllor och från en familj fullproppad av lärare (jag, min man, mina båda föräldrar, min svåger, min svärfar, bara för att ge några exempel).

 Här är Skolverkets beskrivning av vårt ny-gamla förhållningssätt: ”Entreprenörskap i skolan är ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet. Arbetsformerna stimulerar fantasi och skapande. Inre drivkrafter och motivation är viktigt för det entreprenöriella lärandet i alla åldrar, från förskola till vuxenutbildning. Centralt är att sätta det eleverna gör i ett sammanhang och se till helheten. Ämnesövergripande tematiska arbetssätt där elever tar ansvar för sitt lärande och där resultat kan vara till nytta utanför skolan är karaktäristiskt.”
Exakt samma saker som satte krokben för mina barn och som jag sett ställa till med förödelse i den svenska skolan under hela min lärarkarriär. Skall det någon gång bli oss förunnat att få arbeta i en skola utan frälsningsläror?

Håll dina vänner nära och dina ovänner ännu närmare heter det. I november var jag på ett seminarium om entreprenöriellt lärande. Under förmiddagen ägnade vi oss åt att rangordna entreprenörer och lista och diskutera entreprenörsfrämjande egenskaper. Jag kan lugnt säga att alla mina farhågor infriades. Var det för det här jag hade planerat självgående lektioner och ordnat med vikarie för mina elever? För att sitta bland främlingar och diskutera huruvida Björn Borg kan uppfattas som en entreprenör och vilken egenskap som ligger bakom Blondinbellas framgångar?

 Mitt invärtes nej exploderade till ett skrik när vi skulle prata oss samman i storgrupp. Leeson förtjänar noll på entreprenörskalan hävdade en lärare. Han var ju självisk och ställde till med skada - det gör ingen riktig entreprenör. En riktig entreprenör tar inte stora risker, påstod en annan. En entreprenör har ju ansvar för många anställda och måste kunna ta det ansvaret. Sammantaget visade sig entreprenöriell vara ett ord man kan ge nästan vilken betydelse som helst. Kreativ var det enda adjektiv man verkade kunna enas om. Det är tydligen ett ord som inte utmanar några lärarvärderingar.
Personligen är jag inte alls säker på att kreativitet är en förutsättning för ett framgångsrikt entreprenörskap.  Förmågan att identifiera och slå mynt av andras kreativitet borde vara precis lika värdefull. Men jag ville inte göra mina kommunkollegor ledsna så jag höll tyst med det.

Jag förstår nämligen mycket väl varför det blir så här. Vi får ett påbud ovanifrån. Hela skolan ska genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt. Vi väljer inte våra styrdokument så vad man än tycker är det bara att verkställa. Hur gör man då som lärare när man tycker sig uppmanas att dana kapitalister och själv tycker att kapitalister är onda varelser i cylinderhatt? Jo man bestämmer sig för att entreprenörskap är något annat än företagande. Då är det Moder Teresa och Nelson Mandela som blir entreprenörsexemplen. Vår ena föreläsare hörde själv till den här gruppen. Om och om igen förklarade han att det här med entreprenörskap inte har något med pengar att göra.  Är det så att undervisningen ska ”genomsyras” av entreprenörskap böjer vi oss alla för det oundvikliga och gör entreprenörskap till något vi vill ska genomsyra undervisningen.

Och det är här det alltid leder fel när man styr i metod, medel och förhållningssätt. Det som händer är nämligen att allt det blir mål. Mål som överskuggar de ursprungliga. Styr man metoderna kan man  rent av glömma kunskapsmålen. För har jag använt den föreskrivna metoden, är min undervisning entreprenöriellt genomsyrad, ja då har jag gjort mitt.  Det här gäller också om metoderna är bra och beprövade. Det fanns säkert lärare, ämnen och elever där PBL fungerade alldeles utmärkt. Det finns säkert också goda exempel på entreprenöriellt lärande. Men en skicklig lärare har en stor verktygslåda proppfull av metoder, medel och förhållningssätt. Vilket man använder beror på den egna personligheten, på ämnet,  på eleverna, på situationen och man är ständigt beredd att omvärdera och prova något nytt om målen inte nås eller om eleverna inte är med på tåget.Skolan kan varken räddas av formativ bedömning, en-till-en, EL, eller seminarieundervisning, hur attraktivt det än är att tro att det finns en lösning, en kungsväg.

Läraryrket är kreativt, dynamiskt och man kan aldrig vila på gamla lagrar.  Det finns ingen frälsningsmetod, inget saliggörande förhållningssätt. Allt forskare kommer med, alla uppslag, idéer, goda exempel, allt är välkommet så länge vi får använda, modifiera och tillämpa efter vårt och elevernas gottfinnande. 

... Eller med andra ord så länge vi tillåts ha ett entreprenöriellt förhållningssätt till vår egen yrkesutövning.

Länk till föregående #skolchatt som hade entreprenöriellt Lärande som ämne. Johan Kant  skriver tänkvärt på samma tema.  Två riktigt bra debattartiklar på temat i SVD: Entreprenöriellt Lärande skapar inga företag, och SNS artikeln: Skolan behöver inte ett nytt flummigt begrepp. Mats i Tysta Tankar tipsar om en påhittig man, Gertie  i Man oroar sig inte för småsaker skriver om entreprenören Polhem och undrar hur han hade klarat sig i dagens skola. Anna Kaya skrev ett utförligt inlägg om entreprenöriellt lärande på Skollyftet i september.

torsdag 5 januari 2012

Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
   Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

 Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?,  Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.