lördag 31 mars 2012

Medicinisk skrämselpropaganda mot transsexuella


I debattartikeln ”En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far”, skriver Marc Bygdeman (professor emeritus vid kvinnokliniken Karonlinska Institutet) på DN-debatt om en rad saker som han inte tycker är rimliga. De kan alla sammanfattas med att Bygdeman inte tycker att det är rimligt att transsexuella ska kunna få barn. Några motiv till varför det är orimligt ger Bygdeman ingenstans i artikeln.

Det första scenario Bygdeman vänder sig mot är om en transsexuell låter frysa ner spermier eller äggceller , genomgår kirurgisk korrigering och därefter genom surrogatmödraskap blir förälder.
 ”Det betyder att en man som bytt kön till kvinna kan bli far och en kvinna som bytt kön till man kan bli mor. Skall detta vara en fri rättighet? Enligt min uppfattning är en sådan rättighet inte rimlig.”
Nästa scenario är att man byter kön utan könskorrigerande ingrepp. Inte heller i det här fallet tycker Bygdeman att det är rimligt att man får bli förälder: ”Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Det enda scenario där Bygdeman vill ge transsexuella rätten att bli föräldrar verkar vara om de går med på att leva i förnekelse. Men på vilket sätt samma person skulle bli en mer lämplig förälder genom att leva ut en livslögn gör Bygdeman ingen ansats att förklara.

Det här är illa nog, men lågvattenmärket i artikeln är när Bygdeman varnar för att transsexuella män som inte genomgått någon könskorrigering kan komma att ställa till med skandal i dambastun på badhuset. ”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Bygdeman tassar farligt nära yttrandefrihetens gränser med den här skrämselpropagandan mot transsexuella. En skrämselpropaganda som har stora likheter med den som förr var så vanlig mot homosexuella, där man anförde att homosexuella försökte ”omvända” barn och tonåringar till sin läggning och att man därför borde se till att barn inte kom i kontakt med homosexuella. Något som var osant, som ställde till med stor skada och kraftigt begränsade homosexuellas friheter och rättigheter.  Om det nu någonstans i vårt avlånga land skulle hända något så osannolikt som att en transsexuell går in i damduschen och gör helikoptern är jag övertygad om att både damerna och personalen i fråga kan hantera situationen. Precis lika väl som jag och min 16-åriga dotter kunde hantera en naken tysk man med långt vitt hår och stor kulmage i spa-anläggningen på vårt hotell i München för några månader sedan. Det som gjorde den situationen extra humoristisk är att han förebrådde mig för att jag som var iklädd sedesam baddräkt inte satt på en handduk i bastun. Orsaken till det var att någon hade snott min handduk. När han fick veta det hämtade han mig en ny från receptionen. Den lämnade han fram med en ytterst chevaleresk gest, helt obrydd av sin nakenhet. ( Det gillade jag. Vi har blivit alltmer amerikaniserade i vårt avståndstagande från våra kroppar i Sverige. Jag längtar tillbaka till det sjuttiotal då vi solade topless, skrotade behåarna och då det knappt fanns baddräkter till salu för barn under skolålder. )

Det här med transsexualitet och könsbyten, det finns många som har svårt att greppa det. För den som upplever en balans mellan sin inre och yttre person, för den som passar in i samhället, tillhör normen är det svårt - för att inte säga omöjligt - att helt leva sig in i vad det innebär och hur det skulle kännas att vara född i fel kropp. Genom att fråga och lyssna kan vi närma oss en förståelse, men det som är främmande, det man inte förstår väcker ofta rädsla och avståndstagande. Rädda och avståndstagande människor talar inte i frågor utan i utropstecken, och därmed förstärks både fördomarna, avståndet och rädslan.  Dessutom söker man trygghet i gruppen, i att flera tycker likadant, och så ökar fördomarna, rädslan och avståndet ytterligare några snäpp. Farliga, kontraproduktiva, men högst begripliga reaktioner, lika begripliga som den vrede och indignation som många transsexuella manifesterar när de möter bigotteriet.

Någon som verkar ha förstått de här mekanismerna är Hanna Söderström, själv transsexuell. Hon har skrivit många artiklar om transsexualitet (SVD, Newsmill  blogg) och de präglas alla av en vilja att upplysa, att minska avståndet och rädslan.  Jag tror att hon gör stor nytta med det tillvägagångssättet. Hon visar också att hon lyckas leva sig in i rädslan och avståndstagandet, att hon inte fördömer den som fördömer henne. För det är hon värd en stor eloge. Med större indignation, men med stor skärpa och auktoritet skriver Amanda Brihed (DN-intervju, SVD Brännpunkt, Newsmill och blogg). Bloggaren Trollhare är ytterligare ett starkt lästips för den som vill öka sin förståelse för och kunskap om transsexuellas verklighet i dagens Sverige.

Avståndstagande, rädsla och fördomsfullhet är som sagt begripliga reaktioner på det som är främmande och svårgreppbart. Men författaren till den här artikeln är inte vem som helst. Han är professor emeritus vid kvinnokliniken vid Karolinska Institutet och han anger att han både haft professionella samtal med och opererat många transsexuella. Han har alltså både utbildning och en professionell roll som förutsätter kunskap, förståelse och ett professionellt förhållningssätt till transsexuella. Hur kan det vara förenligt med åsikter som Bygdemans? Åsikter som han dessutom inte håller mellan skål och vägg utan publicerar i landets största dagstidning.  Bygdeman citerar ironiskt nog lagen om genetisk integritet (2006:351): ”läkaren skall i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden”.  Uppenbarligen anser han att den lagen ger stöd för hans bigotteri.
... Det skrämmer mig mest av allt.

Bloggar: Det Progressiva USAAllt om Ingenting, Lukas Romson, Trollhare.












torsdag 29 mars 2012

Vad har storleken för betydelse? Klasstorlek i kvällens #skolchatt.

Kvällens ämne är ett kontroversiellt sådant. Medan Hattie redovisar ett tunt samband mellan gruppstorlek och resultat är det många lärare som har mindre grupper högt på önskelistan. Härom dagen skrev LR:s Metta Fjelkner i en debattartikel i SVD att man borde lagstifta om mindre klasser.

Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.

När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.

I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft.  All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?

Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.

Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå  - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller?  Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.



Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to meLikaledes Mats Öhlin.

lördag 24 mars 2012

Bedömningsdagens långa färd mot natt.

Skulle det inte ha varit för SJ, skulle min fredag ha varit en hellyckad dag. Inspiration, nya tankar, handfasta råd, skratt och intressanta samtal på  Lärarfortbildnings Bedömningskonferens i Lärarnas Hus på Stora Essingen. Anders Jönssons budskap hade jag ju hört förr, men det var icke desto mindre intressant. Både sådant som fick mig att nicka instämmande och sådant som fick mig att vilja ta till pennan. Min egen föreläsning kändes okej även om tiden inte ens nästan räckte till. Jan Håkansson gav nya perspektiv på lärandet. Han började med att berätta att stor variation i undervisningen gav liten variation i resultaten, medan liten variation i undervisningen gav stor spridning i resultaten. Något som "makes perfect sense" för en lärstilsföreläsare. :) Lisa Asp-Onsjö tog både eleverna och lärarna i försvar i sitt föredrag om dokumentation och lärande. Hon liknade dokumentationskraven vid en gökunge som man måste hantera klokt så att den inte knuffar alla de andra ungarna ur boet. Anne-Marie Körling gav dagen en underbar avrundning med axplock ur sin praktik, sitt fotoalbum och sina elevkommentarer.  Jag älskar hennes elevfokus och frågemetodik och hennes uppsluppna skratt åt roliga elevkommentarer. Kommentarer hon säkert läst och läst upp tiotals gånger, men som ändå bibehåller sin fräschör även för henne själv. Anne-Marie både berättar om och beskriver hur hon intervjuar eleverna om deras lärande. Mitt budskap några timmar tidigare var bland annat just att ersätta utropstecknen med frågetecken när vi skriver omdömen och pratar med eleverna. Att inte själv vara experterna som grötmyndigt förklarar hur det ligger till, utan istället behandla eleven som  expert. De är definitivt mer experter på sig själva än vi är och behandlar vi dem som experter är det troligare att de blir experter än om vi passiviserar dem med vårt tolkningsföreträde.

 En riktigt lyckad fortbildningsdag med andra ord, men så var det det där med SJ. Morrica i You’re no different to me har skrivit en lång rad vitrioliska inlägg i det här ämnet. Jag nöjer mig med att konstatera att det känns bra sorgligt att det som en gång var det säkraste transportmedlet, det som har gett upphov till uttryck som ”det gick som på räls”, "går som tåget” numera är det sista transportmedel man ska välja om man vill komma fram i tid. En annan sak som känns lika sorglig är att det är billigare för mig att ta hem min son från München med flyg än att bekosta tågresan för min dotter från Piteå.

... Something is rotten in the state of Sweden...



onsdag 21 mars 2012

Anders Jönsson och Lärande Bedömning IRL och i bokform

Jag har praktiskt taget marinerat mig i Lärande Bedömning på sistone. Först läste jag Anders Jönssons bok, därpå hörde jag och de flesta Norrköpingslärare honom föreläsa under en halvdag.
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter,  den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.

Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.

Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
  Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det  bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen -  missgynnar pojkar.
   Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.

Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att  det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning.  Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.

Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst:  Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått?  När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd -  i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt.  Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.

Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
    Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till.  Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
   Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
   En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.

Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun:  Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?




På fredag är det dags för Lärarfortbildnings Bedömningsdag där Anders Jönsson inleder, Anne-Marie Körling avslutar och jag föreläser om Bedömning och motivation på förmiddagen. På söndag bär det av till Landskrona för Qualis-granskning. Stimulerande, spännande och roligt alltsammans, men idag känns det som om jag står uppe på en trampolin och gör mig klar att dyka.  Vi ses på andra sidan. :)

torsdag 15 mars 2012

Brösttoner om lärarlegitimationerna i DN och Expressen

Det har varit mycket liv om lärarlegitimationerna på sistone. Först var det städslandet av Proffice som väckte ont blod och nu är det att man inte bara skjutit upp utan tagit bort deadline för utfärdandet av legitimationer. De starkaste tongångarna hörs i DN.
"Ett riktigt fiasko", trumpetar man på ledarsidan. På DN-debatt anklagar LR regeringen för underfinansierade reformer och kallar det vitalt att lärarlegitimationerna är utfärdade den 1 juli nästa år. Under rubriken politik skriver Lenita Jällhage att det är farligt att inte komma med ett nytt datum. I Expressen är man mer kritiska till reformen än till utförandet: "Lägg ner lärarleg".

Att LR bevakar frågan är knappast förvånande, men hur kommer det sig att de uppskjutna lärarlegitimationerna väcker så starka känslor bland journalister och ledarskribenter? Jag kan inte märka att de gör det bland lärare, elever eller föräldrar. På min skola har det inte meriterat en enda kommentar och i sociala medier diskuterar vi lärare helt andra saker. Undra på det. Legitimationen är en papperslapp i pdf-form som varken gör till eller från i vår yrkesvardag. Jag har personligen inte ägnat min en tanke sedan jag skickade in ansökan någon gång i oktober. Jag kan inte heller se att det spelar någon större roll om de är klara 1 juli eller 1 oktober nästa år. Det vore mer allvarligt om man manglade ut en massa felaktiga legitimationer.

Efter DN-artiklarna tog vi upp frågan vid vårt lärarköksbord. Jag menade att det ändå tyder på viss inkompetens från något håll att man gjort sådana felkalkyler. Åt det fnös min man. Förseningar är normaltillståndet - att saker blir klara i tid det ovanliga. Hur många byggnader, broar eller tunnlar har varit klara på utsatt tid? När det gäller behovet av reformen var vi däremot rörande eniga. Varje gång man anställer en obehörig att leka lärare sätter man en dumstrut på alla oss som skaffat stora studielån och  satt fem år av våra liv på att skaffa utbildningen och verkligen bli lärare. Vi har också båda sett många exempel på att man använder sig av möjligheten att anställa obehöriga, eller ”vuxna i skolan” som budgetregulator. Vi har båda också fått hjälpa obehöriga med de delar av jobbet de inte klarar. Vi har båda också sett olämpliga lärare som bara sökt sig till en annan skola när de på grund av det förlorat jobbet. Det här är en reform som stärker elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare som följer styrdokumenten. Det är också en reform som stärker lärarnas profession och status. Ett yrke som vem som helst kan utföra har självklart lägre status än ett som kräver utbildning och en viss nivå på yrkespraktiken. Inte hade läkare hög status när slaktaren kunde hugga in vid behov, inte hade tandläkaren det på den tid när smeden drog ut tänder - och varken slaktaren eller smeden var ”vem som helst” i samma utsträckning som obehöriga som agerar lärare kan vara det. Läraryrket är komplicerat och krävande och det kräver en lång rad kunskaper och färdigheter. Ämneskunskaper inte minst, men det är bara ett område bland många.

Men det är som sagt inte alla som ser det på samma sätt. Expressens ledarredaktion börjar med en föraktfull och putslustig beskrivning av hur reformen kom till: ”Facken grubblade och kom att tänka på läkarna - de har minsann yrkeslegitimation, anseende och ordentligt betalt. Slutsatsen blev att kräva lärarlegitimation. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gick dem till mötes, han var tvungen att visa vänlighet mot kåren efter att på goda grunder kritiserat mycket av den praktiska yrkesutövningen.”  Alla inblandade ges grumliga motiv - mest av allt favoritsyndabocken - lärarna.  Sympatin reserveras för de obehöriga: ”Ta slöjdlärarna - de är 6 000 och en tredjedel av dem saknar behörighet, antingen har de inte lärarexamen eller saknar de ämnespoäng. En del har faktiskt inte någotdera, vilket inte hindrar att de gör ett utmärkt arbete. Men nu måste de alltså sätta sig på högskolebänken, i en del fall väldigt länge. Det är varken en rimlig användning av individens eller skattebetalarnas resurser.” Artikeln avslutas med en riktig käftsmäll mot lärarna, och även om artikeln inte är signerad känner man lätt igen Malin Siwes signatur i texten: ”Det finns bara ett sätt att skaffa status; att förtjäna den. Så länge elevernas kunskapsnivåer sjunker är det svårt att få gehör för löneryck. Men den dag vi ser ett trendbrott - framför allt att läsförståelsen ökar och eleverna klarar rudimentär matematik - då finns möjligheten där.” .... Ja, kan det tänkas vara möjligt att kunskaperna ökar när det finns fler behöriga, skickliga lärare i skolan? ...  Och inte bara fler vuxna? Och hur vet man på Expressens ledarredaktion att slöjd ... personer som saknar både slöjdutbildning och pedagogisk utbildning gör ett utmärkt arbete? Personligen skulle jag bli upprörd om jag fick reda på att mina barn undervisades av en sådan. Vid sidan av slöjdkunskaper krävs bland annat goda kunskaper om vad man kan vänta sig av barn i  olika ålder och om hur man förebygger olyckor när ett stort antal barn ska sköta farliga verktyg och maskiner.

DN:s ledarredaktion är ännu mindre nådiga: Det visar sig att just det jag och min man ser med sådant ogillande,  huvudmännens frihet att anställa personer utan utbildning, här uppfattas som något positivt. I DN påstår de också att ”en rad skickliga och kvalificerade lärare utestängs från yrket”. Men är man obehörig är man varken kvalificerad eller lärare.  Tvärtom, det vi verksamma lärare har sett är att en rad behöriga och skickliga lärare har fått gå arbetslösa medan huvudmännen anställt billiga kvackare, vi har sett nyexaminerade går före erfarna och skickliga lärare - kort sagt att mammon styrt och kompetensen kvittat. Det borde aldrig ha varit möjligt att ge obehöriga fast anställning, men när det inte bara har varit möjligt i flera decennier utan också mycket friskt utnyttjat är det ett klokt grepp att legitimera lärarna. Sätter man räven att vakta hönshuset är det förståndigt att spika upp ett hönsnät.

Att lärarlegitimationerna skjuts på framtiden är ett misslyckande,  men inget särskilt dramatiskt sådant, inget som har någon större betydelse för vare sig lärarkåren eller dagens elever. Att man på ledarredaktionerna på två av landets största tidningar ser lärarnas utbildning, behörighet och yrkespraktik som oväsentliga - det är ett betydligt större problem. Hur löser man det? Kan Skolverket eller någon Lärarhögskola ordna med  journalistfortbildning? En fortbildning ägnad att höja både respekten för och statusen hos skribenterna?

I Tankar om Skolan i Media är Zoran Alagic inne på liknande spår.

måndag 12 mars 2012

Pratar läxor hos Nordegren i P1

Idag klockan tre ska jag prata om läxor i programmet Nordegren i P1. Daniel Barker ska berätta om sin praktik av flipped classroom. Det finns några till gäster och dessutom blir det små inslag av opera och kommentarer till läxdiskussionen. Det ska bli kul. :)

Orsaken till inbjudan är förra veckans #skolchatt som hade läxor som ämne. Närmare bestämt kvalitativa, bra läxor. Litet pratade vi om vad som gör en läxa bra, men en stor del av diskussionen kom att handla om läxors vara eller icke vara. Jag blev förvånad över det. För mig är det en självklarhet att vi måste ha läxor. Hur ska eleverna annars kunna ta makt över sin egen framtid? Utan läxor är det förkunskaper, koncentrationsförmåga, lärarkvalitet och begåvning som avgör en elevs framtid - det som borde sitta i baksätet medan drömmar, vilja, ork och arbetsinsats styr.

Dessutom är det två helt olika upplevelser att lära sig i ett klassrum, socialt och interaktivt, och att ligga på sin egen säng med musik i hörlurarna och en stor kopp te och en trave böcker. Den ena metoden passar somliga bättre, medan vissa föredrar den andra, men alla behöver prova och vänja sig vid båda och alla måste lära sig sambandet mellan insats och utdelning, lära sig att begåvning snarare är något man skaffar sig genom intresse och arbete än något statiskt man är född med och inte kan påverka.

Förra veckan hade vi Anders Jönsson, på besök i Norrköping. Jag gick på hans föreläsning om Lärande Bedömning och skrev min vana trogen så pennan glödde. Nio sidor anteckningar har jag nu i min laptop. Jag ska skriva mer om hans föreläsning senare, men en insikt som jag fick när jag lyssnade på honom är relevant för den här läxdiskussionen.

Jönsson berättade att det ser dåligt ut med praktiserandet av lärande bedömning i Sverige. Det trots att det står inskrivet i våra styrdokument att vi ska tydliggöra målen, ge eleverna fortlöpande information om deras måluppfyllelse och om vad som krävs för att de ska utvecklas i sina ämnen. Det trots att de flesta lärare vid det här laget känner till lärande bedömning och har fått någon slags fortbildning i det. Jönssons teori var att våra glas redan är fulla av vårt gamla sorteringsuppdrag och att vi måste göra oss av med det för att kunna stödja elevernas lärande bättre. Därpå satte han halva föreläsningen på att gå genom alla historiska turer kring det svenska betygssystemet.

Mina kollegor tyckte att det blev väl mycket av en historielektion, men trots att inget av det Jönsson sade var nytt för mig blev det ändå där en viktig pollett trillade ner i min skalle. Det var medan jag lyssnade på  den här historielektionen som jag förstod varför det är en så stor skillnad mellan inställningen till betyg i Sverige och i Finland. I Finland har det funnits sortering, men bara mellan stadierna och det uppdraget har aldrig legat på lärarna. I skolan har det varit självklart att alla som går där ska nå målen i varje ämne. Tvärtom har lärarna i Finland bättre anseende ju bättre det går för deras elever. En underkänd elev reflekterar även på dem.  Om man inte nådde målen var botemedlet alltid mer arbete. Mer läxor, extralektioner, obligatoriska sommarkurser eller att gå om en klass. Ingen lärare har någonsin sagt något åt mig som har med begåvning att skaffa. Alla rekommendationer har handlat om vilket arbete man lägger ner.

Resultatet av arbetsfokusen var att vi inte kopplade skolresultat till begåvning utan till arbetsinsats. Fick man gå om kunde man ses som lat, eller som någon som prioriterat sitt sociala liv - men inte som dum. Båda mina föräldrar har gått två år i samma klass. Har aldrig tänkt på att fråga varför. De uppfattar det så uppenbart som odramatiskt och har båda därpå skaffat sig långa akademiska karriärer.  Själv hade jag för låga betyg för att komma in på gymnasiet vid jul i motsvarande åk 9. Jag höjde samtliga mina betyg den vårterminen och gick ut gymnasiet tre år senare som bäst i klassen. Det trots att jag fick tuberkulos i ettan och låg på sjukhus och sanatorium i 2,5 månader.  Det hade nog aldrig hänt om jag hade gått i en svensk skola. Det hade heller aldrig hänt om jag hade gått i en läxfri skola.

Av en ren slump halkade jag just i torsdags när vi hade skolchatten  in på en artikel i the Guardian som handlade om forskning om betydelsen av viljestyrka och självdisciplin för ett lyckligt liv. Why willpower matters - and how to get it.  Där liknar man ”willpower” vid en muskel. En muskel som behöver tränas och en muskel som kan bli trött vid överanvändning. Den muskeln tränar vi med läxor. Och det är de elever som har fått minst träning och som har den minst utvecklade viljestyrkan som behöver träningen mest.


Bloggar: Morrica har skrivit klokt om det här med läxor, Fredrik tar upp det här med Flipped Classroom där genomgången tas hemma och bearbetningen i skolan. Max Entin skriver också på sätt och vis om läxor.

söndag 11 mars 2012

Läs brevet hos Johan Kant

Johan har publicerat ett brev han har fått från en lärare som har givit upp och bytt yrke. Misstron är det som tärt mest. eller att vara guilty until proven innocent - ett jobb som man dessutom får utföra själv.

Jag känner många som lämnat läraryrket och de har alla det gemensamt att de var riktigt bra lärare. Jag känner också en och annan lärare som aldrig borde ha blivit lärare. Jag har ännu aldrig sett någon av dem sluta annat än genom att gå i pension.

....  Den dag då det är tvärtom är den dag då vi vet  att vi är på rätt väg.


   

söndag 4 mars 2012

Bedömningskonferens och lärarlegitimationer

Jag har så mycket att göra just nu att jag har gjort listor för varje dag med vad jag måste göra utanför arbetstiden. Det som stod på fredagkvällens lista var, skriva lokalpolitiskt blogginlägg, läsa ut Anders Jönssons Lärande Bedömning och rätta 10 NP uppsatser. Idag skulle jag skriva medlemsbrev till Liberala Kvinnor, boka Parisresa för min C-kurs, sköta min korrespondens, träna på gym och skriva ett blogginlägg. Eftersom klockan nästan är ett när jag skriver det här har jag inte riktigt hunnit med mitt program (jag fastnade i att leta hotell i Paris) men allt annat har jag gjort. Morgondagen ska jag ägna mig åt något jag redan jobbat med ett bra tag; att förbereda min föreläsning på Lärarfortbildning AB:s Bedömningskonferens i Stockholm den 23 mars. Det som gör att jag måste sätta just den här söndagen på det är att jag ska hålla föreläsningen på vår egen studiedag på torsdag. Det är ett listigt sätt att få en generalrepetition, men kostnaden är att jag måste ta alla trådar och allt material och försöka sy ihop det till en helhet redan nu. Anne-Marie Körling ska också föreläsa på Bedömningskonferensen, så då får jag träffa henne. Den 20 april går konferensen av stapeln i Malmö och då får jag även träffa Morrica IRL. En hel del att se fram emot med andra ord. :)

Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”

För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna  mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det? 
  För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna.  Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.

Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att  ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning,  kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever.  En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.

Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs.  Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.

... Hur kan det uppfattas som ett problem?

På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.