söndag 20 juli 2014

Per Kornhall del 2: Lärarna och barrikaden

I ett interimistiskt beslut har Per Kornhall fått tillbaka tjänst och lön. Med all sannolikhet innebär det även ett positivt domstolsutslag längre fram. Rättvisan har segrat. LR har gjort ett bra jobb. 
… Men har vi i det utvidgade kollegiet också gjort det? Hur är det med civilkuraget, yttrandefriheten och kollegialiteten i lärarkåren? Det här är frågor jag har brottats med ända sedan jag blev färdig lärare. Orsaken till det är både oro över vad brist på sådant ställer till med i skolan, och vad brist på sådant i skolan ställer till med i samhället. Vad är vi lärare för slags förebilder för eleverna? Vilka signaler sänder vi ut? Och om sådant har blivit bristvaror i skolan – vad beror det på och hur kan vi få tillbaka förlorad mark? 

Alla de här frågorna har för mig ställts på sin spets av turerna kring Per Kornhalls avskedande. I Upplands Väsby fick Kornhall starkt stöd av både lärare och föräldrar. Affären har också både förekommit som nyhet i media och på många av de främsta ledarsidorna. Men nationellt har vi lärare inte slutit upp.  Min namninsamling för Per Kornhall fick bara 430 underskrifter. Det trots att mitt blogginlägg har haft mer än 3000 läsare och trots spridning av uppropet i sociala medier. Det är möjligt att mina inlägg inte var tillräckligt inspirerande och övertygande, men i så fall kunde det ha förekommit andra solidaritetssatsningar. Finns det sådana har de undandragit sig min (och googles) uppmärksamhet. Vi kanske tänker att om någon känd och inflytelserik som Per Kornhall får gå måste det finnas en hund begraven? Men borde inte det lokala lärarengagemanget övertyga om att så inte är fallet? Rädsla för repressalier kan det i varje fall inte bero på. Risken för sådana måste ju trots allt vara som störst just för lärarna i Upplands-Väsby. Inte nog med att deras protester är de mest obekväma, de är dessutom anställda i en kommun där man inte drar sig för att avskeda anställda som brister i lydnad och lojalitet.
Nu undrar jag därför hur kollegiala vi är? Hur långt är vi beredda att anstränga oss för varandra i denna skolkultur av konkurrens, sköt dig själv och skit i andra, individuell lönesättning och karriärtjänster?

Jag tycker att vi borde ha visat mer stöd för Per Kornhalls skull. Vilken fruktansvärd sak att bli avskedad och offentligt misstänkliggjord på det viset, att ha en arbetsgivare som aktivt letar efter grund för uppsägning och som går ut och påstår att man grovt åsidosatt sitt uppdrag samtidigt som grunden för uppsägning hemlighålls till och med från den uppsagda. Här är länken till en avslöjande artikel i Vi i Väsby: Kommunens motivering till Per Kornhalls avsked.

Vi borde alltså ha stöttat Per för Pers skull. Av ren kollegialitet. Men ännu mer borde vi ha gjort det för oss själva och för vår profession. Från att ha varit självständiga myndighetsutövare med rektor som välvilligt stöd har vi lärare gått till att vara ängsliga marknadsförare och service-personer som kan få bannor om vi en stund glömmer att kunden, dvs alla elever och alla föräldrar, alltid har rätt. Alla lärare vet att vi numera förväntas tala väl om och positivt marknadsföra vår skola/huvudman. Alla lärare vet att det kan vara kostsamt att bita den hand som föder en. Alla lärare har antingen drabbats eller känner någon som drabbats av reprimander eller tillrättavisningar av olika slag. Men det här sker mestadels diskret och i små steg. Sällan får en sådan affär någon medieuppmärksamhet. Eftersom det den här gången gick så långt som till avsked och eftersom Per är en offentlig person har affären fått mycket publicitet – både i rikspress och i lärartidningarna. Ett gyllene tillfälle att tillsammans kämpa för den professionella frihet vi har förlorat. Ett gyllene tillfälle för en bredare diskussion om hur det ser ut med yttrandefrihet och demokrati i våra skolor. Men ett tillfälle vi tyvärr försummade. 

När jag tog mina första stapplande steg som lärarvikarie under den senare delen av åttiotalet blev jag tagen av de som jag uppfattade osvenskt starka åsikterna i lärarrummen. Personalmöten kunde rymma upprört röda ansikten, nävar smällda i bordet, lärare som stormade ut. Skratt, höjda röster, hjälpsamhet och frispråkighet är också sådant jag minns från den för-kommunala skolan.  Det var i den här miljön jag bestämde mig för att bli lärare. Ingångslönen var ynkliga 15000, men eleverna var lätta att förälska sig i och den oräddhet, frihet och kollegialitet som präglade yrket var starka argument för att bli lärare. Dessutom var lönetrappan brant. Mot slutet av karriären tjänade lärare nästan dubbelt så mycket som nyutexaminerade.

Så blev skolan kommunal och lönerna individuella. Då ändrades allt det här över en natt.  Nu var det egenskaper som lojalitet och lydnad som premierades. Jag sökte jobb precis i det här skedet. Behörighet, skicklighet, ämneskunskaper var ord som överhuvudtaget inte förekom i platsannonserna. Istället efterfrågades ”förändringsbenägenhet”, ”flexibilitet” och ”samarbetsförmåga”.
 Enstaka gamla lärare som uppfattade att de inget hade att förlora fortsatte att protestera och agitera. Ensamma och isolerade framstod de snarare som bittra kufar och rättshaverister än som modiga sanningssägare.
   Bittra var de säkert också.  Inte nog med att de blev snuvade på sina ålderstillägg, de hade en extra usel löneutveckling även i övrigt. Ingen rektor tyckte det var vettigt att lägga pengar på lärare som just skulle gå i pension, så de fick de lägsta lönelyften nästan oberoende av vad de presterade. Stöd av kollegor fick de på sin höjd i viskad form – aldrig öppet. I den här världen spelade det knappt någon roll om du var en skicklig lärare, eller ens lärare. Billig, lojal, lydig, förändringsbenägen, och flexibel– sådan var den idealiska kommunträlen.

Hördes lärare alls i media var det i form av förbittrade anonyma insändare. På skolorna gällde det att hålla god min i elakt spel. Det var i det här klimatet jag började skriva skoldebatt. ”Kommunförbund i fårakläder” 99 i DN var min första publicerade artikel. Den följdes av en lång rad artiklar. Främst i UNT. Det kom jag undan med utan repressalier för jag kritiserade kommunförbundet och den nationella skolpolitiken, aldrig någon specifik kommun. Det hade jag inte vågat göra. Att vara kritisk mot skolledning, eller policy på en enskild skola – sådant ägnade sig ingen åt. Jag tyckte att Östhammar var en bedrövlig skolkommun när jag jobbade på Gimo bruksgymnasium. Skulle inte ha drömt om att säga det annat än i de muttrade samtal vi hade i kollegiet, än mindre skriva det i en insändare eller blogg, om sådana hade funnits på den tiden.

Idag är lärare mindre tystlåtna än på slutet av nittiotalet, början av 2000-talet. Vi får också mer medieutrymme. En färsk medieanalys beställd av LR och genomförd av Retriever visar att lärare hörs i 11 % av tidningsartiklarna. Länk till artikel. Det låter kanske inte så imponerande, men det är ändå väldigt mycket mer än för bara tio år sedan då lärare knappt hördes alls. När jag började skriva var Kaj Attorps den enda som blev publicerad och han hyllades som hjälte i många lärarrum. Kort därefter bytte han karriär och lämnade skoldebatten. För min del gick det i början många refuserade artiklar på varje publicerad sådan, trots att jag lade ner massor av tid och möda på mina texter. Artiklar som jag själv fortfarande läser med behag, men som aldrig blev publicerade.
Idag har vi både många lärarbloggare och många lärare som får debattartiklar publicerade och som väcker opinion på andra sätt. Sociala medier är en orsak till förändringen. Vi lärare har nya möjligheter att stötta varandra och att sprida budskap vi uppfattar som angelägna. Newsmill hade också en öppnande effekt så länge den plattformen fanns tillgänglig. När det gäller gammelmedia är lärarnas ökade medieutrymme även Maciej Zarembas förtjänst. Efter hans artikelserie om skolan blev det mer intressant att publicera lärare, och att ha med lärare i debattsoffor.

Lärare har fått mer talan, men är vi mer modiga? Det är en fråga jag har ställt mig med ökande frekvens. Det är ingen konst att figurera i debatten med en artikel man vet får tummen upp av rektor, tjänstemän och politiker. Tvärtom kan det vara ett klokt karriärsdrag. Att bli inbjuden till en debattsoffa är bara en fjäder i hatten, så länge man säger rätt saker. Visst är det bra att lärare hörs i media, men om vi bara säger det våra huvudmän vill höra, eller det som kan gagna – eller åtminstone inte skada – oss själva … hur mycket är då vunnet? Det tycks mig som om en stor del av de lärare som får plats i media snarare är goda ambassadörer för sin kommun, huvudman, skola än modiga personer som med risk för egen karriär och utveckling avslöjar missförhållanden och säger sanningar. (Tipsa gärna om obekväma och dödsföraktande lärardebattörer om ni känner till några.  Jag vill ha fel och det skulle trösta och stärka mig med några sådana namn.)

I den här världen sticker Per Kornhall ut. Redan i början av 2000-talet, en tid då lärare var alldeles osedvanligt tysta och fega, kom han med kraftig, skriftlig intern kritik vid Livets Ords skola i Uppsala. En skola där jag föreställer mig sådant var både extra ovälkommet och extra ovanligt.  När den interna kritiken förbigicks med tystnad gjorde han den offentlig. Därefter blev han avstängd från sin tjänst varpå han anmälde sin f.d. arbetsplats till Skolverket (innan Skolinspektionens glada dagar) http://www.dagen.se/nyheter/livets-ords-skolor-synas/. Se det där är verkligen sådant jag kan beundra. Anställningstrygghet, lugn och ro ställs mot moral, rättsuppfattning, elevernas väl och ve och det senare vinner.  Som anställd vid Livets Ords skola var Per Kornhall visselblåsare. Jag kan inte hålla med om att det är det han har varit i Upplands-Väsby. Däremot har han behandlats precis som visselblåsare brukar behandlas och det har skett för att han har varit obekväm för sina chefer och andra makthavare.

Bristen på mod och civilkurage i lärarkåren är begriplig. Få av oss har privata förmögenheter. Att riskera sin tjänst och karriär är att riskera sin och sin familjs försörjning. Vet man att vissa åsikter och yttranden leder till lönelyft och ryggdunkar och andra till repressalier – ja då är inte valet svårt för de allra flesta. Men när lärare är fega och lydiga drabbar det värre än när andra yrkeskategorier låter bli att slå larm. Inte nog med att missförhållanden får fortgå och skolor som borde stängas hålls kvar i drift, vi sänder tydliga signaler till våra elever. Signalen sköt dig själv och skit i andra. Signalen håll god i elakt spel. Och signalen jag bryr mig bara så länge det inte kostar mig. Jag tror rent av att lydnad och lojalitet är skadliga läraregenskaper.  Att undervisa så att man når och engagerar varje elev är både otroligt slitigt och otroligt svårt. Det kräver självdisciplin, uthållighet och massor av självständig tankeverksamhet att verkligen lyckas som lärare.

Vilken hisnande förändring på bara några decennier. Den illustrerar hur viktiga incitament är. Den illustrerar också hur snabbt vi människor anpassar oss till förändrade omständigheter. Trösten blir då att vi förhoppningsvis kan återfå både frihet, trygghet och kollegialitet om vi åtgärdar de systemfel som lett oss hit.

Så vilka är de då systemfelen?
Vi kan börja med kommunaliseringen. En reform som skadat skolan på flera sätt. Den kommunpolitiska verkligheten är att de som styr ska bli omvalda och att de som inte styr ska försöka se till att de misslyckas. Ett ständigt behov av att själv framstå i god dager och att få andra att framstå i tveksam dager. En ständig konkurrenssituation som trappas upp ju närmare valdagen kommer. Det är inte heller så att det är väljarna som nödvändigtvis bestämmer. Hur listorna sätts och poster tillsätts bestämmer partikamraterna och där är det viktigt med lojalitet och partilinjen. Det ingår alltså väldigt tydligt konkurrens, rättning i ledet och hur saker uppfattas och presenteras i den politiska verkligheten. Det är det här Per Kornhall har brutit mot.  När han kritiserar det fria skolvalet undergräver han majoriteten i Upplands-Väsby och ger ammunition till V och SD. Under ett valår kan sådant få kännbara politiska konsekvenser. När han kritiserar det fria skolvalet skaffar han sig dessutom inflytelserika fiender. Ingen har påstått annat än att Per Kornhall har gjort ett bra jobb för skolorna i Upplands-Väsby. Det är heller inte mot skolan/lärarna/eleverna han har brustit i lydnad och lojalitet utan mot politiker och tjänstemän. Så absurt är det i vår svenska skola att det är viktigare att vara en lojal ambassadör för huvudmannen än en skicklig yrkesutövare. 

Nästa systemfel är just det fria skolval Per Kornhall kritiserar så frispråkigt. Skolor och kommuner samarbetar inte i Sverige – vi konkurrerar. Det ligger alltså inte i lärares intresse att avslöja fel på den egna arbetsplatsen. Skolinspektionen är inga bundsförvanter som vi samarbetar med för att få en så bra skola som möjligt i Sverige. Negativa rapporter hotar elevunderlag och ger oss missnöjda och besvärliga föräldrar och elever. Det handlar inte om att bli bättre utan det handlar om att se bra ut.

Det tredje systemfelet är konkurrensen mellan lärare. Den individuella lönesättningen har inte lett till högre löneklyftor mellan lärare – tvärtom var trappan betydligt brantare när lönen baserades på tjänsteår. Det den har lett till är att vi årligen måste marknadsföra oss själva, motivera varför jag ska ha 200 kronor mer än kollegan. Det här är ett ovärdigt och destruktivt system. Det är också rättsosäkert. Kriterierna och vad som premieras varierar från kommun till kommun, ibland från skola till skola. Jag minns en personalfest samma dag lönebeskedet hade kommit. Det är tur att skolan alls står kvar får jag säga. Tända ljus, sprit och så mycket bitterhet och ilska borde aldrig finnas i samma byggnad. Det gamla systemet där alla fick samma lön och där bara tjänsteår räknades var orättvist det med, men det ställde inte lärare mot lärare. Jag har vunnit på den individuella lönesättningen, men jag gillar den inte. Om jag fick bestämma skulle det finnas en rad fasta påslag. Tjänstår, tilläggsutbildning, ämnesansvar, extraordinär skicklighet, glesbygd, utanförskapsområde, mentorskap, skolutveckling, med mera. Då skulle lärare kunna förändra sina villkor utan denna förödande konkurrens.

Det är samarbete som är skolans framgångsrecept. Det är samarbete som krävs för en likvärdig och bra skola. Ändå har vi haft tre stora skolutvecklingsförändringar som har knuffat undan det existerande samarbetet och ersatt det med konkurrens. Börjar det inte vara dags att vi tittar i facit? Hur kan vi tro att vi kan konkurrera oss till en bra och likvärdig skola för varje barn? Skolan är vårt viktigaste gemensamma ansvar. Det är hög tid att vi axlar det.

Lästips: LR:s Zoran Alagic har skrivit ett klokt och tänkvärt blogginlägg i samma ämne: Visselblåsare får rätt mot kommunen. 

27 kommentarer:

  1. En imponerande text, Helena. Och då syftar jag inte främst till dess språkliga och retoriska förtjänster (fast de finns, verkligen!) utan ännu mer till det moraliska, rakrygghetens lärarcredot som den uttrycker och uppmanar till. Du vädjar till ett perspektiv som går bortom det ängsligt egocentriska och kyligt kalkylerande, privatekonomiska. Sällsynt. Grymt!

    SvaraRadera
  2. Wow tack Henrik. Sådant beröm från dig betyder mycket. Gissar att jag får en del kritiska kommentarer också så skönt med en sådan start. :)

    SvaraRadera
  3. Hmm..... kära Helena, jag tror det kan finnas ett ämne för #skolchatt på torsdag här. Vad tror du?

    SvaraRadera
  4. Imponerande, modigt, trodde aldrig någon vågar ta upp den mörka sidan av lärarjobbet som orsakas ett systemfel som kräver ens lojalitet och lydnad inte mot uppdraget utan mot de som missbrukar makten. Tusen tack för du satt ord på detta

    SvaraRadera
  5. Tack anonym. :) Jag är kommunpolitiker och lärare och därmed själv utsatt för de motstridiga incitament jag beskriver. Det är inte lätt för någon när egennytta och moral krockar, men det är orimligt ofta det händer när man är lärare och det har också orimligt stora konsekvenser.

    SvaraRadera
  6. Mycket bra text. Själv skriver vad jag tycker och har blivit varnad av kollegor att göra just så. "Du vill väl inte låta bitter?" eller "Tänk på att du kan förlora uppdrag." är repliker som har förekommit. Jag diskuterar sådant som jag tycker är konstigt eller fel, vilket i sig inte innebär att jag är lojal i någon ringhörna antar jag. Det kan en del se som ett problem. Säger du vad du tycker så finns det dom som stänger dörrar. I flera fall accepteras bara dom som hyllar eller glider med i tyst medhåll. En del är hellre tysta av rädsla att förlora karriärsteg eller möjlighet att komma lärarfinrummen. När jag på bloggen och i sociala medier har ifrågasatt både Skolvåren, karriärtjänsternas uppbyggnad och vikten av erfarenhet i yrket (och hur lite densamma återspeglas i lönen) så har jag fått måna kommentarer. Bakom kulisserna. Jag har inte råkat på en enda som säger emot mig, men de flesta vågar inte göra det offentligt. Så samtidigt som de berömmer det jag skriver så kan de hålla tillbaka genom att antingen varna mig (som jag tidigare skrev) och/eller påpeka sin egen önskan om att våga skriva om det på samma sätt som jag gör. Det tycks vara viktigare att vara tyst och snäll än att våga diskutera. Det handlar inte om att jag vill riva sönder allt. Jag vill bara kunna diskutera det som berör mig som lärare. Det är en frihet i att inte tillhöra något läger vare sig om vi nu pratar ren politik eller åsikter i sig, men det kan vara ett tveeggat svärd. Då är jag ändå bara en lärare och jag inbillar mig att jag inte har så mycket makt. Men lärare verkar tycka att det är viktigare att se om sitt eget hus än att våga diskutera ev systemfel. Även om v inte alltid tycker lika i kollegiet så måste vi våga diskutera.
    http://kilskrift.blogspot.se/2014/06/kopt-behorighet.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin, det här du beskriver med viskat stöd och öppna varningar känner jag så igen. Är inte det ganska hemskt? Sedan när har feghet och att se om sitt eget hus blivit sådant vi uppmuntrar varandra till? Du har rätt i att det är en styrka att vara fri från tillhörigheter, men samtidigt - utan sådan tillhörighet har man väldigt mycket mindre makt. Jag fick in artiklar som lärare, men det är tio gånger lättare när jag skriver FP vid signaturen. Som partipolitiskt engagerad kan jag också skriva motioner och påverka inifrån. Tack för länken till ett tänkvärt blogginlägg. Kommenterar där.

      Radera
  7. Tack för mycket välskrivet inlägg. Har varit gymnasielärare sedan 1989 och känner helt igen din beskrivning av kommunaliseringens konsekvenser. Bra rutet!

    SvaraRadera
  8. Märgstarkt som vanligt läser jag ditt inlägg. Mycket håller jag med om. Somligt lite tveksamt till. Men vem är jag att ha synpunkter på det kollegiala.

    Det som slår mig är att jag nu hunnit läsa Leif Lewin utredning om kommunaliseringen. Noterar det genomgående att den hade sina brister. Men att det största misslyckandet var att både S och den borgliga regering gjorde misstag. Samtidigt som man skulle gå från ett system till ett annat över en natt utan kunskap om det nya. Det är väl det vi fortfarande ser följdverkningar av.

    Kommunen förstod inte den nya statliga styrningen. Rektorer och lärare förstod inte vad mål- och resultatstyrning var för något. Allt var bara abstraktioner. Tyvärr har det inte blivit bättre efter den senaste reformen med ny skollag och läroplaner. Många trilskas fortfarande med Lgr 80 eller Lgr 69 i kollegiet och huvudmän med 1985 års regelverk.

    Men fallet Per Kronvall, även om jag kan ha synpunkter på hans budskap, är djup osmakligt. Så behandlar man inte sina medarbetare även om man är politiker. Tur det finns arbetsrättslagar.

    Lite grann om det här med kommunaliseringen har jag skrivit här: http://www.pluraword.blogspot.se/2014/07/ratt-tankt-fel-gjort.html

    SvaraRadera
  9. Plura, tack för länk och reflektioner. Mycket vore vunnet om vi lärde oss att implementera skolreformer i små utvärderingsbara steg istället för dessa ständiga jättekliv. Mycket vore också vunnet om vi hade en systematisk central kunskapsuppföljning istället för skolinspektion. På så vis kunde man åtminstone ha ett rimligt underlag för vilka skolor som inte håller måttet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helena, mycket vore vunnet om man implementerar i små steg. Annars blir det varken hackat eller malet.

      Har du läs Per Thullbergs utredning? Det borde du göra. När jag läste den författade jag följande epos:
      http://www.pluraword.blogspot.se/2014/07/livsfarlig-ledning.html

      Radera
    2. Plura, nej det har jag inte, men jag ska göra det. :) Tack för länken.

      Radera
  10. Den förändring du beskriver från statlig till kommunal skola är skrämmande. Jag har aldrig upplevt annat än den kommunala där även jag gick in med en lön på 15 000 för tusen år sedan. Har alltid höjt rösten och sällan förlorat på det, mer än precis i början. Tror jag är mer slipad nu. En trappa är inte heller rätt, men svårigheten med den individuella lönesättningen är att kriterierna är så luddiga och cheferna ser dessutom väldigt lite av vårat arbete. Dessutom finns det sällan nog pengar att fördela, varvid lönespridningen blir lidande. Någon spridning måste finnas, inte bara ett antal förstelärare. Tack för en tänkvärd och bra text.

    SvaraRadera
  11. Linda O, tycker nog att det borde finnas automatiska tjänsteårstillägg. Erfarenhet spelar roll och det är inte bra att så många lärare hoppar av. Gärna därtill andra tillägg, men sådana som många kan kvalificera sig för - inte så att när jag får några hundra får kollegan några hundra mindre.

    SvaraRadera
  12. Mycket bra skrivet Helena! Håller helt med dig. VARFÖR reagerar inte lärare när något är tokigt/fel, det behöver inte alls handla om den situation som Peter Kornhall hamnade i. Det där med "viskat stöd" , oj oj vad det är vanligt. Men när stöttar vi varann öppet? Beklämmande!

    SvaraRadera
  13. Tack Inga. :) Vi har en kultur av rädsla i arbetslivet allmänt i Sverige. Nittiotalets kris gjorde inte precis saken bättre. Men lärare drabbades hårdare än andra grupper, åtminstone tror jag det. Individuell lönesättning, en fientlig huvudman och ett läge där behörighet kvittade lika och alla lärare var utbytbara - vem sitter säkert då?

    SvaraRadera
  14. Jo det är mycket vi lärare måste vara duktiga på. Vi får inte glömma bort att hålla ihop, för vi har mäktiga krafter emot oss. Därför var det tråkigt att läsa om det klena deltagandet i uppropet som du så snyggt hade förberett. Jag hoppas att många av dem som bara nästan skrev på ångrar sin lättja och lovar sig själv skärpning då nästa liknande chans ges. För tyvärr kommer det nog många fler tillfällen att visa sin solidaritet i dessa sammanhang.

    SvaraRadera
  15. Jag är illa rädd att du har rätt, Pekka. Och ju sämre vi håller ihop desto fler blir de tillfällena.

    SvaraRadera
  16. Men åh vad jag känner igen mycket i det här, liksom många andra. Det system som är inrättat, modell "katten på råttan", är en raffinerad form av härskarteknik. Dessutom sanktionerad av regeringen. Jag såg sedan vad som hände i kollegiet när t ex förstelärarna dök upp, Det var många som tystnade då. Vet inte om det var ett så smart drag av Björklund det där. Vi hade ju redan programansvariga och arbetslagsledare som visade uppenbara svårigheter med lojaliteten mot arbetskamraterna efter sina "utnämningar". Makt och ansvar har inte likhetstecken för alla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej förstelärarreformen var ingen höjdare.
      För den intresserade så skrev jag nyligen några rader om det på facebook.
      Jag ser projektet som en rejäl torpedträff under vattenlinjen på skolan som arbetsplats.

      Radera
    2. Kan du inte kopiera in dina rader här, Pekka? Jag är förstelärare själv och intresserad av din input.

      Radera
  17. "Some animals are more equal than others" är ingen stämningshöjare, anonym och det är där jag uppfattar att problemet ligger. Hierarkitänk. Det borde ju kunna vara så att vissa väljer att satsa mer på jobbet medan andra väljer att göra det de ska men inte så mycket mer utan att den ena ska vara mer värd än den andra. För många av oss blir det naturligt så redan med livets växlingar. Småbarnstiden ser ut på ett sätt, tiden med utflugna barn på ett annat och mot slutet av karriären kanske man vill trappa ner. Det är illa när man i en verksamhet där vi har ett utpräglat och viktigt demokratiuppdrag inte ens klarar av varandras lika värde i kollegiet.

    SvaraRadera
  18. Få ditt lån säkert

    Hej, jag är en särskild representant för UNICEF och jag gav den
    nuvarande ekonomiska krisen och uppriktigt sagt, skulle jag vilja hjälpa
    uppriktigt alla människor runt om i världen i behov
    pengar, så jag bestämde mig för att ge lån till någon annan
    intresserade. Du har ekonomiska svårigheter. Jag vill ha dig
    låt mig veta att jag är en finansiell person som utfärdar lån
    alla med god karaktär, ärlig, vem kan betala mig
    tidsfrister överens med en fast ränta på 2%.
    Av denna anledning varierar mina lån från 1500 till 5 miljoner euro.

    Så alla som behöver pengar kan kontakta mig
    e-postadress: joinisseaurelie1989@gmail.com för mer information.

    Tack för din förståelse och din vackra dag






    Få ditt lån säkert

    Hej, jag är en särskild representant för UNICEF och jag gav den
    nuvarande ekonomiska krisen och uppriktigt sagt, skulle jag vilja hjälpa
    uppriktigt alla människor runt om i världen i behov
    pengar, så jag bestämde mig för att ge lån till någon annan
    intresserade. Du har ekonomiska svårigheter. Jag vill ha dig
    låt mig veta att jag är en finansiell person som utfärdar lån
    alla med god karaktär, ärlig, vem kan betala mig
    tidsfrister överens med en fast ränta på 2%.
    Av denna anledning varierar mina lån från 1500 till 5 miljoner euro.

    Så alla som behöver pengar kan kontakta mig
    e-postadress: joinisseaurelie1989@gmail.com för mer information.

    Tack för din förståelse och din vackra dag






    Få ditt lån säkert

    Hej, jag är en särskild representant för UNICEF och jag gav den
    nuvarande ekonomiska krisen och uppriktigt sagt, skulle jag vilja hjälpa
    uppriktigt alla människor runt om i världen i behov
    pengar, så jag bestämde mig för att ge lån till någon annan
    intresserade. Du har ekonomiska svårigheter. Jag vill ha dig
    låt mig veta att jag är en finansiell person som utfärdar lån
    alla med god karaktär, ärlig, vem kan betala mig
    tidsfrister överens med en fast ränta på 2%.
    Av denna anledning varierar mina lån från 1500 till 5 miljoner euro.

    Så alla som behöver pengar kan kontakta mig
    e-postadress: joinisseaurelie1989@gmail.com för mer information.

    Tack för din förståelse och din vackra dag

    SvaraRadera
  19. Få ditt lån säkert

    Hej, jag är en särskild representant för UNICEF och jag gav den
    nuvarande ekonomiska krisen och uppriktigt sagt, skulle jag vilja hjälpa
    uppriktigt alla människor runt om i världen i behov
    pengar, så jag bestämde mig för att ge lån till någon annan
    intresserade. Du har ekonomiska svårigheter. Jag vill ha dig
    låt mig veta att jag är en finansiell person som utfärdar lån
    alla med god karaktär, ärlig, vem kan betala mig
    tidsfrister överens med en fast ränta på 2%.
    Av denna anledning varierar mina lån från 1500 till 5 miljoner euro.

    Så alla som behöver pengar kan kontakta mig
    e-postadress: joinisseaurelie1989@gmail.com för mer information.

    Tack för din förståelse och din vackra dag

    SvaraRadera
  20. PÅLITLIGT lån: caravellamariepierre@gmail.com

    Hej, individ på hela Europa och i hela världen (Frankrike, Belgien, Schweiz, Rumänien, Italien, Spanien, Kanada, Portugal, Luxemburg, Guyana, Réunion, Mayotte, Guadeloupe, Martinique, Franska Polynesien, Nya Kaledonien ...) Jag ställer till ditt lån ett lån som sträcker sig från 3 000 € uro till 500 000 euro med mycket enkla villkor till en ränta på 2%. Jag gör också investeringar och lån mellan individer av alla slag. Jag erbjuder kort, medellång och lång sikt. För mer
    av information.
    vänligen kontakta mig direkt på min e-postadress: caravellamariepierre@gmail.com

    SvaraRadera