onsdag 28 januari 2015

Helenas bästa läxrecept del 2: Engelska

--> ”Just a spoonful of sugar makes the medicine go down.”

Inget annat ämne är fullt ut lika viktigt för svenska elever som engelska. I deras egna ögon, vill säga. I princip alla elever vill lära sig engelska – eller åtminstone kunna engelska. När vi lyckas ger det raketbränsle till hela skolgången. När vi misslyckas sänker det hela skolgången.  Så vi måste hålla hårt i rodret vi engelsklärare – Björklunds atlantångare behöver verkligen oss.

Här är en sammanställning över hur engelska skiljer sig från andra skolämnen. Det är …

1.     Ämnet där eleverna är mest motiverade.
2.     Ämnet där skolan inte ens nästan räcker till.
3.     Ämnet där grupperna är som mest heterogena.
4.     Ämnet som i extra hög utsträckning präglar elevernas självbild. Misslyckandet är nästan aldrig självvalt och det blir också mer offentligt än i andra ämnen.
5.     Ämnet där eleverna kan nå de högsta målen utan några som helst insatser från skolans sida.
6.     Ämnet som kan ge raketbränsle till alla de övriga.

Hur ger man läxor i ett sådant ämne? Framför allt är det viktigt att lägga mycket tid på att diskutera hur man lär sig språk i allmänhet och engelska i synnerhet.
Den absolut viktigaste slanten som behöver trilla ner är att det är tid i språkbad med stigande svårighetsgrad som ger den högsta måluppfyllelsen – inte begåvning, inte väl genomförda lektioner, inte mest ifyllt i övningsboken, inte flest rätt i grammatikstenciler.  De som har underkänt när de kommer till årskurs sju – jag vet inget om deras begåvning, men jag vet något om deras fritidsintressen och jag kan ha teorier om engelskan på låg- och mellanstadiet. Elever med underkänt i engelska ägnar sig inte åt sådant som engelska serier, videobloggar och TV-spel på fritiden. Oftast kommer den här eleven från ett hem där engelska sällan förekommer – dvs utan syskon och föräldrar som har roligt på engelska. Vanligt är också att engelskan har kommit in i bilden sent i skolan. Elever som börjar med engelska i åk 1 har mycket längre tid på sig att snappa upp all den engelska som finns omkring oss än den som börjar i åk 4. En sak till som jag tror alla som har både engelska och svenska känner igen – de här två ämnena går hand i hand. Det är ytterst sällan elever är svaga i det ena och starka i det andra. Får man en elev ordentligt på tåget i engelska följer svenskan i allmänhet med. Språk stärker helt enkelt språk och lästräning på ett främmande språk ger bättre läsförståelse i svenska.

I den andra ändan av spektrumet finns de som redan uppfyller alla kunskapskrav. Många av de med högst måluppfyllelse tittar litet yrvaket oförstående upp från en tjock bok när man upplyser dem om saken. De har ju inte haft en tanke på vare sig skola eller betyg. Som Tomas Edison sa: ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

Det säger sig självt att de här två kategorierna behöver helt olika utmaningar både i skolan och hemma. Och att alla de som befinner sig mitt  emellan ytterligheterna behöver ytterligare något annat.

Jag brukar börja med enbart glosläxor.  Ibland är det glosor som hör till en film, ibland glosor från en saga, oftast glosor från en text i textboken. Jag ger många ord i läxa och förklarar varför jag tror att det är bättre att lära sig många ord litet slarvigt än att lära sig få ord ordentligt. 

Jag förklarar
1.     Att glosförhörsresultaten inte på något sätt påverkar deras betyg.
2.     Att ett språk består just av ord och att ju fler ord man kan desto bättre.
3.     Att den som redan har ett gott ordförråd för det mesta klarar glosförhören utan eller med minimal läxläsning.
4.     Att den som inte klarar glosförhören inte har ett tillräckligt ordförråd och att flera missade glosförhör visar mig att den eleven antagligen varken har nått målen eller arbetar för att göra det.
5.     Att det går att träna upp sitt ordförråd på andra sätt och att alla i klassen får föreslå och ha en annan läxa än den jag ger.
6.     Att läxan i engelska bara är en droppe i havet. Målen i engelska är högt ställda och de förutsätter ett rikligt engelskt språkbad. Spel med storyline, youtube-klipp, videodagböcker, serier med engelsk text eller utan text och – förstås och framför allt – skönlitteratur.

 De skriftliga läxförhören ser alltid likadana ut, kraven är alltid likadana – hälften av orden krävs för godkänt resultat. Får man inte det blir det omprov. Stavningen spelar ingen roll om ordet går att förstå, allt som är rätt är rätt, jag kollar vanliga ord från svenska till engelska och svåra från engelska till svenska.  Med andra ord – jag riggar för framgång.

Varför har jag en sådan här enkel läxa som bara gagnar en del av eleverna och som inte ensam räcker för att lyfta en elev från F till E? Just för att den är enkel och för att den gagnar precis rätt del av eleverna är det främsta svaret.
Glosläxan ger mig information om elevernas nivå, arbetsinsats och motivation. Den etablerar en läxrutin. Den är enkel och okomplicerad och det är lätt att lyckas. Ett basordförråd är dessutom en viktig förutsättning för att språkbaden ska bli lustfyllda.

Med jämna mellanrum har jag också läs- och lyssna-läxor. Ibland får eleverna själva välja mellan att titta på film, läsa artiklar eller böcker, ibland är jag tydlig med att det ska vara hälften lyssna, hälften läsa. En variant är också noveller och artiklar med skriftlig uppföljning den vanliga läxdagen. När det är fri lyssna-läsa läxa kan jag inte med full säkerhet veta att de verkligen har gjort läxan. Min erfarenhet är emellertid att de är ärliga med vad de gjort eller inte gjort. Dels för att de introduceras först när läxvanan är etablerad och automatisk. Dels för att de vet att missade läxor varken leder till mentorssamtal, samtal hem eller förebråelser – bara till omläxa.

De elever som ligger på underkänd nivå i engelska blir förutom glosläxan alltid ordinerade extra läxa. När det gäller nyanlända elever brukar jag helt enkelt ge dubbla läxor – en ur nybörjarbok, en ur den reguljära. Nästa steg är TV-serier. One Tree Hill och O.C. är favoriterna. Simpsons’ o.dyl. fungerar också, men bäst för inlärningen är en serie där man vill veta vad som händer sen. Det här är de elever jag lägger mest läxkrut på. Både när det gäller uppföljning av den ordinarie läxan, extra språkbad och uppmärksammandet av skillnader i arbetsinsats och resultat.

Eleverna som redan uppfyller alla kunskapskrav? Det första jag ordinerar är skönlitteratur. De får när som helst plocka fram sin roman under engelsklektionerna och får också en rad internet-länkar så att de kan plugga SO, NO ämnen på engelska ifall de vill. Jag har ett papper med länkar och instruktioner som gäller både lektionerna och hemma.  Jag erbjuder också rättning och kommentar om någon vill satsa extra på skrivandet.

Föräldrarna och engelskläxan? Precis som eleverna behöver föräldrarna informeras om vikten av fritid på engelska. Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar med sådan information och där jag även förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat, däremot gärna möjliggörande och stöd för engelskt språkbad. När elever långvarigt ligger på underkänt brukar jag be elever om att få be föräldrarna om hjälp. Då brukar det handla om att se till att de verkligen kommer in i en serie – gärna sitta med och titta på de första avsnitten, alternativt ställa intresserade frågor om innehållet.

Engelska är ett otroligt häftigt ämne. Man kan göra nästan vad som helst. Ett år hade jag en C-kurs (steg 7) där vi nästan bara befann oss i rymden. Vi läste War of the Worlds, Stephen Hawking, vetenskapliga artiklar och vi tittade på dokumentärer och Sci-fi-filmer. Ett annat år var det Vietnam-kriget, Nixon och Full Metal Jacket vi spånade in på.  Engelska är också ett otroligt krävande ämne. Det går aldrig att vila på gamla lagrar och man måste verkligen hålla sig à jour. Med vad som händer, med tonårslitteratur och kultur och med IKT. Mycket jobb att förbereda bra lektioner, mycket rättningsarbete och mycket individualisering då eleverna befinner sig på så olika nivå.

Det jag älskar mest med att undervisa i engelska är att det är ett ämne där eleverna kan göra stora kunskapsresor på kort tid. Den elev som nördar en serie med engelsk text höjer nästan alltid sitt betyg. Den som kommer igång ordentligt med att läsa skönlitteratur på engelska når nästan alltid minst ett  B, ofta A innan de går ut åk 9.  Sådant ska lyftas i klassen så att det kan förundra, skaka om och smitta av sig ordentligt. En applåd passar fint i sådana sammanhang. 

... Men kunskapsresorna förutsätter läxor/ hemarbete. Jag har haft många elever som har gått från IG till VG och G till MVG i engelska, men inte en enda som gjort det utan att lägga ordentligt med tid på det utanför skolan. Akademikerbarnen är inte de enda här. Det finns många som aldrig gör någon läxa i något ämne som har full måluppfyllelse i engelska. Men istället för läxor ägnar de större delen av sin fritid åt att vistas i ett kvalitativt engelskt språkbad.  30 - 40 timmar är inte ovanligt.

I engelska finns det sålunda elever som inte behöver läxor, som redan ger sig själva läxor. Men läxorna är inkörsporten för den som inte har det här hemifrån.

"Ignorance is the curse of God; knowledge is the wing wherewith we fly to heaven."




måndag 19 januari 2015

Läxduellen – del 3 Praktiken

Så har tiden kommit för att gå från teori till praktik. Min läxpraktik.
Först av allt vill jag klargöra att jag på inget sätt inbillar mig att jag sitter inne med något tolkningsföreträde, eller facit när det gäller bra läxor. Det går att både lyckas och misslyckas på en lång rad olika sätt som lärare beroende på så många faktorer att det som ger high five i en klass kan vara Titanic möter isberget i en annan. En förutsättning är att eleverna är med och utformar konceptet - eller åtminstone köper det.

En lärare i en FB-tråd berättade att hennes rektor har infört totalt läxförbud på skolan. Om det hände på min skola skulle jag inte längre kunna göra ett bra jobb. Läxor är ett av mina viktigaste undervisningsinstrument. Framför allt gäller det i arbetet med elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.

… Det att inte kunna göra ett bra jobb kanske inte låter så alarmerande i alla öron, men att vara lärare och inte kunna göra ett bra jobb är skadligt både för den fysiska och psykiska hälsan. Det är som att befinna sig i någon av de nedre kretsarna i Dantes inferno. För mig är läxor sålunda blodigt allvar.

Det offentliga ifrågasättande av läxor som har pågått de senaste tre åren har påverkat elevernas inställning. För två år sedan hade jag aldrig haft en elev som ifrågasatte att det skulle finnas läxor. Jag hade heller aldrig haft någon elev som konsekvent vägrade göra sina läxor. Det kan jag inte längre stoltsera med. Och vem är det som vägrar och ifrågasätter? … Rätt gissat. Elever med låg måluppfyllelse, låg motivation och/eller från hem med bristande studietradition.


Läxans basingredienser

1. Förankring och överenskommelse med eleverna. Syfte, rimlig tidsåtgång, typ av läxa och uppföljning bör ingå.
2. Tydligt syfte kopplat till fakta, färdighet, förmåga eller förståelse.
3. Syftet och uppföljningen ska alltid vara kända av eleverna.
4. Riggning för framgång. Alla ska kunna lyckas utan större ansträngning.
5. Systematisk uppföljning med feedback.
6. Systematisk hantering av icke-gjorda läxor.
7.  Utvärdering.

Helenas bästa läxrecept del 1: Svenska

Väcka, väcka läslust, aldrig döda läslust – där har vi mitt svenskmantra. Det präglar min undervisning och det präglar även läxorna. Eftersom de två delarna hänger samman blir det här en lång redogörelse.  


Vid de högstadieskolor där jag jobbat har praxis varit tre valfria böcker som läxa varje termin. Det är den läxan jag använder mig av. Det här är också den viktigaste av alla läxor. Varje elev som blir en lustläsare har fått förutsättningar att lyckas i skolan.
Hur gör jag då för att maximera nyttan av denna ack så vanliga läxa?

För det första lägger jag mycket tid på syftet.  I åk 7 är alltid det övergripande målet i svenska att varje elev i klassen ska tycka att det är kul att läsa. Jag talar om att det är målet och varför jag uppfattar det som ett så himla viktigt mål.  Jag talar också om vad ingångsläget i klassen är. Hur många som redan gillar att läsa, hur många som är neutrala och hur många som hatar att läsa. På så vis blir målet hela klassens gemensamma.

Vi läser artiklar om läsning, jag och läs-glada elever berättar varför vi tycker så mycket om läsning – vad vi läser, när vi läser och vad vi får ut av det. Artiklarna läser jag högt, vi går genom svåra uttryck och diskuterar innehållet.
Parallellt med det här brukar jag alltid ha någon högläsningsbok. Vargbröder är favoriten i åk sju. I åk 8 brukar det bli Pionjärerna av Richard Powell.  Det fanns en sönderläst kopia av den boken på vårt sommarställe när jag var barn. Den var sönderläst av en anledning.  Moral, omoral, sensmoral, en stadigt ökande grad absurditet och en lika stadigt ökande mängd glada skratt. Tyvärr går det inte att köpa längre, men jag håller hårt i mitt ex. J

När allt detta bäddande är klart är det dags att hitta böcker. Vi går till skolbiblioteket och där hjälps alla åt med allas böcker. När det är elever som inte kan ange någon boksort de gillar frågar jag om filmer och tv-spel och försöker utröna om det är skräck, humor, fantasy, spänning eller verklighet vi ska leta efter. 

Uppföljning:

Under de 4 – 6 veckor eleverna har på sig gör jag en lista på vad de läser, ställer frågor om läsningen av typ, hur gillar du…, de läser läxboken i skolan vid flera tillfällen så att jag ser att alla har en bok och verkligen kommit in i den. Jag påminner om deadline och förbereder genomgången som består av muntlig eller skriftlig bokredovisning.

Muntlig bokredovisning.

Syften:
1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.
2.      Etablera en gynnsam miljö för muntliga redovisningar.
3.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa muntligt.
4.     Göra det lätt och lustfyllt att vara en god publik.
5.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.
6.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste bevakas. Det gäller att se upp med alla former av särbehandling av klasskamrater – positiva som negativa. … Och några goda skratt skadar aldrig.  

Jag lägger en hel del tid på att tala om vad jag har för förväntningar på publiken och varför. Vänlig uppmärksamhet på den som redovisar från varje elev, flera frågor på varje redovisning och en applåd när det är avslutat. Jag talar om att initierade och bra frågor som visar lyssnande och intresse är bedömningsgrund i svenska.

Eleven som redovisar får sitta i lärarstolen och uppmanas snurra och njuta så mycket som möjligt. Jag ser till att klassen är knäpptyst och visar ingen pardon vid störmoment eller bristande uppmärksamhet. Kraven på den som redovisar är små, men alla ska berätta vad det var för slags bok, varför de valde just den, vad de tyckte om den och vem de tror skulle gilla just den boken.  På slutet ställer klasskamraterna och jag frågor. Det brukar bli många frågor och bra frågor.  Favoriten är ”Höll den dig uppe om nätterna?”.
 Det är inte bra med många redovisningar samma lektion. Några per lektion lättar upp stämningen och stimulerar. Fler än tre på raken anstränger publikens goda uppförande och intresse.
Jag försöker alltid rigga för att kunna ge beröm – dvs rigga för framgång.

Skriftlig bokredovisning:

Syften:
1.     Väcka läslust och öka kunskapen om läsutbud hos eleverna i klassen.
2.     Göra det lätt och lustfyllt att redovisa skriftligt.
3.     Väcka och aldrig döda /släcka skrivlust.
4.     Säkerställa att alla elever har läst en bok.
5.     Förbättra stämningen och sammanhållningen i klassen. Allas lika värde måste säkerställas.

Även här är det viktigast att eleverna talar om varför de valde boken, vad de tyckte om den och vem de rekommenderar den till. När alla har lämnat in sina redovisningar skriver jag en rapport som alla i klassen får där jag berättar vad var och en i klassen har läst, vad de har tyckt om sina böcker och citerar ur deras redovisningar.

Exempel ur en sådan för åk 9.

X har läst: Pojken som kallades Det av Dave Pelzer. Boken är verklighetsbaserad och handlar om Daves tragiska och svåra barndom. X tyckte att boken var värre än han hade väntat sig och chockerades av Daves uppväxt. Han rekommenderar boken till ”sådana som gillar verkligt spännande och läskiga böcker.”

X har också läst Pojken som kallades Det av Dave Peltzer. X tycker att boken är mycket gripande och att alla borde läsa den. ”Om jag skulle sitta med i nyhetsmorgon och recensera den här boken skulle den självklart få fem solar av fem möjliga. Det är en av de bästa böcker jag har läst.”

X har läst: Inte bara kompisar av Rosie Rushton.  Huvudtemat i boken är vänskap och X rekommenderar boken till alla som glömt bort vad kamratskap är och till alla som vill ha något att bita i. Så här beskriver han sin läsupplevelse: ”När jag började läsa den här boken kändes det som bortkastad tid, men jag kämpade mig ändå genom hela boken. Det är jag glad över för nu efteråt inser jag att boken hade ett så bra budskap att den blev bra.”

X har läst: Kukbruk av Manne Forsberg. En sexual och samlevnadshandledning som framförallt riktar sig till tonårspojkar. X tyckte att boken var intressant och tycker att alla tonåringar kan ha glädje av den. Så här skriver hon: ” Denna bok var kul att läsa. Ganska intressant att någon har gjort en sådan bok. Det var en sak som var dålig: att han skrev den som om den bara lästes av killar.”

X har läst Hoppsan jag är Död av Arto Paasilinna. Boken börjar med att huvudpersonen dör. Själen lever dock kvar och det är om det här ”spöket” boken handlar. X väntade sig att boken skulle vara rolig och det var den också, men han tyckte att den tappade tempo mot slutet. ”Boken var bra i början men sedan hände det något och den blev bara inte så bra.” Han rekommenderar ändå boken till alla som gillar humor.


Ogjorda läxor?
Vad händer om man inte har gjort sin läxa? När det gäller den muntliga redovisningen blir påföljden bara att jag förhör mig med eleverna om hur mycket de har kvar och när de tror att de kan göra redovisningen. Det här är alltid den första redovisningsformen för den motiverar eleverna mest och det är också lättast att verifiera att alla verkligen har läst och på rätt nivå. När det gäller skriftliga bokredovisningar får de som missat deadline skriva sina på vår återläsningstid – även här följer jag upp ända tills jag har fått in alla.  Går det att fuska? Man kan komma undan med att inte ha läst hela boken när det är skriftlig redovisning (att de är inne i boken verifierar jag ju under resans gång), men det är ovanligt att det händer mer än en gång. Det är inte kul att bli citerad och få frågor om boken av klasskamrater om man inte har läst den. Min generella erfarenhet är att nästan alla elever är ärliga om sin läxläsning om syftet är klart och uppföljningen hålls mellan dem och mig. Påstådd läxläsning ska också alltid ställas mot färdighetsutveckling. Om en elev inte visar läsutveckling ställer jag frågor om läxläsningen och följer upp mer noga.

När jag är säker på att alla läser och att läsmotståndet är brutet följer jag upp att det finns en progression och att böckernas svårighetsgrad motsvarar de egna ambitionerna.  Jag kopplar alltid läxläsningen till resultaten – ibland i form av frågor, ibland i form av konstateranden.  Det bästa jag vet är kunskapsresor – när någon i klassen har gjort ett jättelyft och kan bli intervjuad om hur det har gått till inför klasskamraterna.  Ett läshatande gossebarn gick från ett svagt G till MVG från åk 7 – 9. Sådant påverkar hela klassen i rätt riktning. Betygen i pannan suddas ut. Inget är längre hugget i sten.

I åk 9 kör jag mycket med klassiska noveller. Då är en vanlig variant att vi börjar med högläsning i skolan så intresset väcks, fortsätter som läxa och följer upp med skriftliga frågor och samtal om novellen i helklass. Det här är mina absoluta favoritlektioner i svenska. Det kommer fram så mycket klokt och det blir ofta både skratt och etik och moral under de lektionerna. Där gör jag ingen affär av om någon elev inte har läst varje novell. Det är konsekvens nog att inte kunna delta ordentligt i samtalet. Samtalet brukar dessutom väcka nyfikenhet. Elever som missat läser ofta novellerna efteråt.

Föräldrarna och svenskläxan? Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar där jag förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat eller lästjat, däremot mycket gärna frågor om boken, intresse för läsandet och möjliggörande. Det kan handla om ”Tyst, Kalle läser.”, att hjälpa eleven/klassen/mig att detektiva fram rätt bok, läggdags med bok som sällskap eller ingen dator/smartphone efter nio på vardagar. Läxuppföljningen sköter jag. Misslyckas jag frågar jag eleven om stöttning hemma kan vara en bra idé och om jag ska tala med föräldrarna.  När det gäller läxor går jag aldrig över elevens huvud.  

Hur skulle det gå om jag gjorde allt det här men läsningen skedde i skolan?

Det som skulle gå förlorat är dels viljeyttringen, egenmakten och sannolikheten för klassresor och ett tydligt samband  mellan insats och utdelning. Men den största förlusten vore den minskade möjligheten att upptäcka det sällskap, den tröst, den underhållning och den klokskap en bok kan ge. Upptäckter som flera av eleverna jag citerar högre upp gjorde just tack vare sina läsläxor. 

Det finns få saker som går upp mot att bli så tagen av en bok att man inte kan sluta läsa, eller så wowad av det man läst att man inte kan sluta tänka på det. Helst ska boken läsas i sängen eller i favoritfåtöljen, inget får störa men gärna en kopp te på nattduksbordet. Om all läsning sker på hårda stolar, under lysrör, under tvång, med klasskamrater som fnissar, harklar sig, pruttar, skruvar sig på stolen, bilar som startar eller tutar utanför, ljudet från luftkonditioneringen, kurret i magen, ständiga avbrott … Hur tröstad, wowad, underhållen blir man på en skala?


Skolan är utmärkt lämpad för läsning som kollektiv upplevelse, men ska man verkligen få klart för sig vad skönlitteratur kan ge alldeles på tumanhand med en bok måste läsningen hem och det måste finnas ett element av egenmakt, av att vilja ge läslusten en chans. 

Varje elev som hatar att läsa är ett allvarligt skolmisslyckande. Varje elev behöver någon gång ha haft en bok som hållit dem uppe om natten.





lördag 10 januari 2015

Om Charlie Hebdo, Expressen och kampen för frihet

Det går inte att skriva om läxor när huvudet och hjärtat är fullt av det som hänt och händer i Paris. Jag gick från skolan strax efter sex i onsdags, belåten med min planering och framförhållning inför morgondagen och kom hem till idel skrikande rubriker. Ett Frankrike, ett Europa i chock-tillstånd. Kvinnan som slog in koden och släppte in mördarna och själv gömde sig under ett skrivbord och överlevde. Massakern på några av Frankrikes skarpaste, roligaste, mest talangfulla och modiga personer. Poliserna som mördades, varav en var troende muslim och tvåbarns-pappa, den andre far till en liten bebis. Det enorma polisuppbådet med täta uppdateringar.  Alltsammans gav en stor tyngd över bröstet.  Det var så mycket mer än det nog så skakande mänskliga lidandet. Det var 11 september, polariseringen och de indragna fri- och rättigheter som följde.  Det var buddhastatyerna i Afghanistan– förlusten av ovärderlig kultur.  Den mörka skuggan av vad som händer i Mellanöstern, av IS, Bashar-Al-Ashars förtryck, läget i Irak och Iran. … Men störst av allt tyngde att det så tydligt var en attack mot just yttrandefriheten – den frihet på vilken alla andra friheter vilar.



För mig väckte det här också minnen och associationer. Flykten från ett invaderat Kuwait genom Saudiarabien 1990, seglingsstoppen i Oman, Jemen och Suez 1993 …

De här två bröderna anger Al Quaida i Jemen som uppdragsgivare. När vi var i Aden -93 hade landet precis blivit fritt från kommunismen och från Ryssland. Ovanför gatorna hängde affischer med porträtt på de fängslade ledarna. Taxichaufförer och butiksägare tog varje tillfälle att förklara varför de var så glada över att ledarna satt i fängelse. Det fanns en sådan optimism och framtidstro. Nu var de fria att säga och göra vad de ville. Nu kunde Jemen bli ett blomstrande och framgångsrikt land.  Det var fattigt och smutsigt, men alla vi mötte var vänliga och så bubblande pratsamma, lyckliga över kontakt med någon från väst. Utom när jag röde mig med min ryska väninna från en båt jag har glömt namnet på. Hon behövde inte prata engelska – alla i affärerna förstod ryska.  Misstro, rädsla, förakt och hat var reaktionerna då. Just den kontrasten fick mig bättre än något annat att förstå tyngden av det förtryck de precis undkommit. Vi seglade från Jemen smittade av all entusiasm och lycka, övertygade om att landet gick en ljus framtid till mötes. Redan året därpå var det islamistiska förtrycket etablerat över hela Sydjemen. Samma förtryck, samma brist på mänskliga rättigheter, men ett religiöst förtryck istället för ett politiskt.  Medellivslängden har stigit litet från de 36 år det var då, men Jemen är fortfarande ett av världens fattigaste och mest ofria länder.

Varför är det så viktigt att ett gäng fransmän uppmuntras att häckla fritt?  Och vad har det med mina minnen och upplevelser av krig, förtryck och Mellanöstern att göra?

En läxa som inpräntades i mig i Aden 1993 var i hur liten utsträckning våra mänskliga fri- och rättigheter är självklara och hur usla odds vi har mot förtryckare som har en statsapparat och en armé till sitt förfogande. Hur störtas despoter? Det kan handla om krig, kupper, vapenmakt, men det främsta vapnet är och har alltid varit pennan. Idékampen är viktigare än den beväpnade kampen, och satir och karikatyr är några av de allra vassaste vapnen. Satiren behövs också för att förebygga att vi aningslöst och enfaldigt tillåter att våra fri- och rättigheter naggas bort en liten bit i taget.  Det är lätt att falla in i att bara se till sin egen trygghet och bekvämlighet, blunda för hur andra drabbas så länge man själv har det OK. Vill det sig illa gör vi det enda tills vi yrvaket tittar oss omkring och inser att allt det tidigare generationer slogs för är förspillt.

Man kan förstås väcka och visa nyanser på många sätt.  Imre Kertez bok Mannen utan minne fick mig bättre än något annat att förstå hur det Tredje Riket kunde uppstå och även hur lätt det skulle kunna återuppstå precis var som helst där folk är litet fogliga och bekväma– just precis för att vi är upptagna med våra små vardagliga bekymmer, inte vill bli störda eller oroade av tråkigheter, för att saker smyger sig på ett litet steg i taget. Vi vill att det ska vara bra och vi intalar oss att det är bra.

 Det finns en hel del människor som undrar varför de här karikatyristerna måste provocera så till den grad. Varför kan de inte lämna något i fred? Jag förstår det med yngre människor, men när det är folk i min egen ålder – har de glömt hur mycket längre yttrandefriheten brukade sträcka sig? Ser de inte att vi redan har blivit mer övervakade, mer ängsliga, mindre fria att ifrågasätta? Vi har redan blundat och svalt alldeles för mycket. 

När en maktfaktor som en religion, ideologi, politiker, företeelse blir helig, när fri- och rättigheter urholkas och försvinner, då är vi alla i fara. Så ja - de måste faktiskt provocera, de gjorde det för att de var tvungna, för att de ansåg att det var det enda rätta. All makt måste kunna häcklas, inget får vara heligt. När journalisterna på Charlie Hebdo ritade sina provocerande karikatyrer var de en av alldeles för få väckarklockor med alldeles för liten räckvidd. Något den här attacken antagligen har fått till stånd är att deras budskap hörs både bredare och längre. Nu vilar det på oss alla att se till att det vi får i världen är mer frihet, mer tolerans, mindre lättkränkthet – inte det Al Quida och IS vill se för alla muslimer, på sikt för hela världen - ofrihet, intolerans, misär, fotbollsplaner som blir avrättningsplatser och lik som hänger från lyktstolpar för småsaker.

Så här lyder texten om satir på wikipedia:
”Satire and irony in some cases have been regarded as the most effective source to understand a society, the oldest form of social study.[10] They provide the keenest insights into a group's collective psyche, reveal its deepest values and tastes, and the society's structures of power.[11][12] Some authors have regarded satire as superior to non-comic and non-artistic disciplines like history or anthropology.[10][13][14] In a prominent example from Ancient Greece, philosopher Plato, when asked by a friend for a book to understand Athenian society, referred him to the plays of Aristophanes.[15][16]


Voltaire är den riktigt stora vägbrytaren på det här området och så här beskriver han vår aningslösa, bekväma och faktiskt farliga lunk genom tillvaron:

Voltaire:

« Un jour, tout sera bien, voilà notre espérance Tout est bien aujourd’hui, voilà l’illusion. »

”En dag kommer allt att vara bra, det är vår förhoppning. Allt är bra idag, där har vi illusionen.”

Och här kommer satiren in:

« Heureux qui jouit agréablement du monde ! Plus heureux qui s’en moque et qui le fuit ! »

de Voltaire

Lycklig den som njuter i förnöjsamhet av världen! Lyckligare den som driver gäck med den och som flyr den!

Det finns de som tycker att man självklart ska få häckla sådant som politiker, finanshajar och andra sekulära makthavare, men inte religion eller religiösa makthavare. Varför i fridens namn inte? Religion har genom tiderna stått för lika mycket förtryck och elände som något annat. Och det är till stor del på satirikers axlar de friheter vi nu tar för givna vilar.  Voltaire utkämpade sina främsta strider mot den katolska kyrkan och långt innan hans 1600-tal var satir ett vapen mot förtryck i Mellanöstern.
Wikipedia igen: ”In the 10th century, the writer Tha'alibi recorded satirical poetry written by the Arabic poets As-Salami and Abu Dulaf, with As-Salami praising Abu Dulaf's wide breadth of knowledge and then mocking his ability in all these subjects, and with Abu Dulaf responding back and satirizing As-Salami in return.[77] An example of Arabic political satire included another 10th-century poet Jarir satirizing Farazdaq as "a transgressor of the Sharia" and later Arabic poets in turn using the term "Farazdaq-like" as a form of political satire.[78]

Här ett klipp som handlar om satir i Persien, nuvarande Iran på 1400-talet.
Ubayd Zakani introduced satire in Persian literature during the 14th century. His work is noted for its satire and obscene verses, often political or bawdy, and often cited in debates involving homosexual practices. He wrote the Resaleh-ye Delgosha, as well as Akhlaq al-Ashraf ("Ethics of the Aristocracy") and the famous humorous fableMasnavi Mush-O-Gorbeh (Mouse and Cat), which was a political satire. His non-satirical serious classical verses have also been regarded as very well written, in league with the other great works of Persian literature. Between 1905 and 1911, Bibi Khatoon Astarabadi and other Iranian writers wrote notable satires.”



Europa vaknade senare, men skulle inte ha varit det Europa vi har idag utan satir i ord och bild. Genom snart ett halvt årtusende är det Frankrike och England som har burit ledartröjorna. Från Voltaire och Swift till Charlie Hebdo och Monty Python. Länk till 15 historiska karikatyrer somförändrade både våra livsvillkor och världspolitiken.

Ytterligare en grupp tycker att vi kan få häckla alla andra religioner men inte Islam för att det kan få muslimska invandrare att känna sig ovälkomna eller spä på antiislamska stämningar. Det är detsamma som att säga att alla muslimer i Sverige, Frankrike och andra länder är främlingar, gäster som vi ska vara hövliga mot - inte jämnbördiga invånare i vårt land. Säg det till den spöstraffade bloggaren i Saudiarabien, till det här syriska tecknarparet, till de här muslimska satirikerna. De muslimer som bor i vårt land är inte några ömkliga stackare som vi behöver skydda från verkligheten. Att särbehandla en religion - det är att få folk att känna sig ovälkomna, att spä på antiislamska stämningar. Vi sitter i samma båt och vi har samma plikt och rätt att ta till årorna och peka ut grynnor allesammans. 

Satir, respektlöshet och ifrågasättande av makten, allt det är sådant som utmärker Frankrike, men i Sverige gillar vi inte konflikter.  När vi märker att vi är av olika åsikt byter vi taktfullt samtalsämne och undviker därefter att hamna i samma sällskap. I Frankrike lutar man sig ivrigt över bordet och börjar argumentera. Det är ingen slump att det här landet har haft flera revolutioner och bönder som hötter med högafflar från sina traktorer mitt  på Champs-Èlysées. Det är heller ingen slump att fransmännen idag sluter upp kring sin Charlie Hebdo, både de flitigt häcklade politiska ledarna som Hollande och Sarkozy, medierna och folket. Alla klutar sätts till för att tidningen ska överleva. Nästa nummer kommer ut nästa vecka, och framtidsutsikterna har snarare blivit ljusare än mörkare för Charlie Hebdo efter attentatet.



Här i Sverige håller vi som vanligt låg profil. Det gör mig både besviken och ledsen. Okej om vi är för fega för att delta i en obekväm kamp om idéer, frihet, ofrihet och nöjer oss med att njuta frukterna av andras uppoffringar och risktagande. Okej om vi inte är villiga att dra ner det heliga från sina piedestaler i dyn oberoende av om piedestalerna är politiska, religiösa eller kändisrelaterade.  Men kunde vi inte åtminstone visa vårt öppna och tydliga stöd för de som tar den här farliga och obekväma kampen? Våra friheter och rättigheter vilar ju faktiskt i inte föraktlig grad på uppoffringar och strider som utkämpats i Frankrike, England och USA. Yttrandefriheten är ingen självklarhet och ändå är det genom yttrandefriheter vi haft och tagit oss som vi har erövrat alla de andra friheterna. 

Men det finns en tidning som utgör ett tydligt undantag,Expressen. Jag blev så glad när jag såg deras torsdagsframsida att jag blev tårögd. Ännu gladare blev jag när jag läste det lösnummer jag för en gångs skull köpte. Hur kunde de få ihop ett så bra nummer så snabbt? Artiklarna, karikatyrerna med förklaringar och analyser – det kändes både hoppingivande och katharsiskt att läsa tidningen.  Ännu idag står det Je suis Charlie på första sidan. 



För mig var det här att det var just Expressen en stor sak. När vi flydde från kriget i Kuwait var vi bland de första västerlänningarna som kom ut. Vi blev jagade av journalister av alla slag och från alla länder – och värst av alla var Expressens. De ringde receptionen och uppgav att de var familj, när vi talade om att vi inte ville ha bilder publicerade kontaktade de våra släktingar och vänner över både Sverige och Finland. Den bild de raggade upp föreställer mig i trosor och t-shirt med en bebis i famnen och en 3-åring bredvid mig – en bild jag aldrig skulle ha lagt upp på FB om det hade funnits på den tiden – än mindre velat se i kvällspressen. De mjölkade också en helt orelaterad affär till det yttersta – Boforsskandalen.  Medan vi bodde i Kuwait köptes det företag min man jobbade för, Philips Elektronikindustrier, av Bofors. Hans uppdrag i Kuwait var support för militära radarsystem. Expressen fick det att låta som om vi närmast var vapensmugglare. Här är länkarna till de artikel jag fortfarande hittar på nätet, LA Times och  källan Associated Press.

Det var så illa att vi inte kunde flytta tillbaka in i vårt hus utan fick tillbringa ett halvår i ett hyrt hus i Akalla. Det visade sig vara ett klokt drag. Våra hyresgäster i Sollentuna fick besök av Expressen kort efter att vi kommit hem. Besöket ägde rum närmare tre på morgonen och inleddes med att våra hyresgäster blev förevigade i nattlinne och kalsonger.

Inte har jag gått omkring och känt mig bitter de senaste 24 åren, men jag hade heller aldrig trott att jag skulle komma att hylla Expressens utgivare och journalister som hjältar och frihetskämpar. Men det är precis det jag gör idag. Tack sålunda alla ni på Expressen för det streck ni ritat i sanden, och tråkigt att det blev så ensamt där på barrikaden. Vi borde inte behöva deklarera en och en att  vi är Charlie. Det borde vara en självklar sak att kampen för yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten av häckla tillhör oss alla.



Länk till chefredaktör Thomas Mattsons blogginlägg: Charlie och Fox News med tips om en manifestation i Stockholm i morgon. 

Özz Nûjens : Därför ska vi skratta terroristerna i ansiktet (Expressen). 
Birgitta Ohlsson:  Charlie Hebdos sak är vår (Expressen)
Per Gudmunsson: En svensk tiger när förtrycket hotar (SVD)
Johanne Hildebrand: Björn Söder spelar fundamentalisterna i händerna (SVD)
DN:s huvudledare: Jo, det är vi mot dem. 
Somar Al Naher: Kampen står mellan fascism och frihet (Aftonbladet)

När jag hämtade den artikeln fick jag se att Aftonbladet är Charlie idag. Med lättnad.

Aftonbladet