onsdag 25 november 2015

En magisk eftermiddag på Vrinnevisjukhuset


I lördags blev jag riktigt glad och värmd. I lördags blev jag också riktigt imponerad.

Allt började med att jag skar av mig toppen på ringfingret. Det behövs inga detaljer – alla kan förstå att det inte var någon sprittande upplevelse. Det var det inte heller att sätta sig i bilen för en resa till akuten lördag eftermiddag. Jag beredde mig på att vara borta hela kvällen. Min erfarenhet av akutvård är att man väntar länge och får lite. Det jag trodde skulle hända var att de skulle säga att det inte var något de kunde göra – gå till läkare på måndag. 

Efter en timmes bilresa var jag på parkeringsplatsen utanför sjukhuset i Norrköping. Just när jag skulle trycka på betala-knappen på parkeringsautomaten hörde jag någon som ropade högt bakom mig i mörkret: ”Stopp, betala inte, du får min biljett. ”Det var en ung tjej som haltade fram med kryckor. Hon lät väldigt engagerad, som om det var viktigt att jag fick hennes biljett.  Hon kom ända fram till automaten och vi hjälptes åt att räkna ut vad som var avbryt-knappen där i mörkret. Efter delad glädje över att vi lyckats sa jag att jag hade haft mer liv att samla ihop pengar än hon och ville betala. Hon protesterade, jag insisterade, vi gick till hennes bil medan vi berättade vad det var som hade tagit oss till akuten. Så här i retrospekt kan jag tycka att det var fel av mig att inte bara ta emot. När jag tryckte på henne pengarna kunde jag ha förminskat hennes generösa gest. Det var förstås inte min mening och så tog hon heller inte det. Hon förstod att jag ville lika väl som hon. Det vi hade var ett slag Hallmark-moment hon och jag, där i novembermörkret och kylan på Vrinnevisjukhusets parkeringsplats. En sådant där möte där man känner värme, samhörighet och en stark ömsesidig välvilja. När vi hade skiljts åt och jag hade börjat gå mot sjukhuset ropade hon på mig igen. Förklarade att akuten var flyttad och visade var jag skulle gå in. 

Väl inne på akuten tog jag en nummerlapp och satte mig. Mottagningssköterskan fick ropa flera gånger innan jag fattade att det var min tur, att den hade kommit så snabbt. Tio minuter senare kom en sjuksköterska och hämtade mig. Hon hälsade mig med ett varmt leende och utstrålade lugn och kompetens. När hon började klippa upp bandaget på mitt finger sa jag litet skämtsamt att nu hoppas jag att hon ska säga att det där inte är så farligt. Hon tog bort bandaget, tittade på mig och log och sa: ”Det där är inte så farligt”. Vi småpratade, hon berättade vad hon såg och vad den troliga behandlingen var. Fem minuter senare kom en ortoped, tittade på fingertoppen – eller rättare sagt på avsaknaden av fingertopp. Han förklarade att det där inte var något de skulle sy eller operera, och att de inte skulle ha gjort det ens om jag hade varit framgångsrik i min jakt efter fingerbiten i soppåsen. Bandage på fingret, en stelkrampsbooster och jag var klar att åka hem bara en halvtimme efter att jag kommit dit. Inte bara färdig att åka hem utan faktiskt helt färdigbehandlad med en kvalitet som inte kunde ha överträffats. När jag skulle gå därifrån hittade jag inte utgången. Medan jag irrade omkring kom sköterskan. Hon hade letat efter mig för att ge mig papper jag behövde ta till Vårdcentralen. När jag tackade henne och förklarade hur mycket jag hade uppskattat hennes vård svarade hon att hon inte hade gjort någonting. Bara sitt jobb. Men det var inte sant. Hon gjorde inte bara sitt jobb. Hon bjöd på sig själv, och hon tog hand om betydligt mer än mitt tilltufsade finger. 
Jag inser förstås att det inte ser ut så där på akuten varje lördag kväll. Det finns säkert fortfarande tillfällen då man får bereda sig på lång väntan. Men jag har av en slump haft många kontakter med vården det här året. Med vårdcentralen här i Valdemarsvik, med röntgen, med rutinundersökningar, och jag har sett många tecken på rationaliseringar och kloka grepp. Blivit imponerad varje gång, och även förvånad över att så mycket har ändrats på bara några år. Det här med drop-in på röntgen och cellprov, proffsigheten hos sjukvårdsupplysningen och hur man använder akuten. Det måste vara mycket mer rationellt att sträva efter att rätt personer hamnar på akuten och blir färdigbehandlade där, än att bara försäkra sig om att det inte finns uppenbar fara för liv och lem och lotsa vidare. Även vårdcentralen i Valdemarsvik har imponerat på mig. Vänlig, proffsig vård och gott bemötande vid varje kontakt. När det gäller en mig närstående blev det vård långt utöver vad jag hade vågat hoppas och även resultat långt över vad jag vågat hoppas. Tid, prioritering, medmänsklighet, rätt insatser, god uppföljning – och allt det mitt i sommaren när vår vårdcentral är så överbelastad. Jag bakade äppelkaka åt personalen som tack. Litet futtigt, men det bästa jag kunde komma på.

Men mina upplevelser på Vrinnevi slutade inte med att jag och den härliga sjuksköterskan tog farväl. Jag gick vilse även utanför akutmottagningen. Irrade en stund i mörka korridorer i jakt på utgången. Då träffade jag kvällens tredje kvinna. Vi hälsade, småpratade, skojade litet och hjälptes åt att hitta ut. Jag gav henne skjuts in till centrum och vi skiljdes åt ungefär vid biblioteket. Ytterligare ett möte präglat av värme och samhörighet. Ytterligare ett möte som gjorde min lördageftermiddag magisk. 
... Tre korta möten föste bort allt mörker efter Paris-attackerna och gav mig en invärtes värme som fortfarande håller i sig.


Vilken makt vi människor har över varandra. Jean-Paul Sartre sa ”L’enfer c’est les autres”. Helvetet är de andra. Det är inte svårt att förstå vad han menar när man ser IS-krigare slänga homosexuella från höga byggnader och när kidnappade, våldtagna, misshandlade små flickor skickas in i folkmassor med bombbälte runt midjan. Men det gäller att minnas att motsatsen är lika sann. ”Le paradis, c’est les autres”. Kanske är vägen mot en bättre värld precis så enkel och precis så svår? Att vi handskas klokare med den makten. Var och en av oss. I det lilla och i det stora.  Jag känner mig just nu som en litet bättre männniska, med betydligt mer framtidstro. Och jag har tre Norrköpingskvinnor att tacka. Så jag avslutar med just det ordet. Tack. 

”Sometimes there’s so much beauty in the world I feel I can’t take it and my heart is just going to cave in.” Citat ur filmen American Beauty”.